När slutet kom för det första andinska imperiet var det inte vackert. Wari-staten kontrollerade större delen av det peruanska höglandet och kusten, integrerade disparata kulturer och byggde ett vägnät som inkafolket senare skulle återanvända för sitt eget imperium. Men dess kollaps runt år 1000 f.Kr. till följd av en svår torka utlöste århundraden av våld och umbäranden, enligt ny forskning som presenterades här förra veckan vid världskongressen för mumiestudier.
I arbetet, som utförts av Tiffiny Tung, bioarkeolog vid Vanderbilt University i Nashville, spåras våld och umbäranden som var så intensiva att de lämnade ett levande spår i människornas ben. Den kombinerar banbrytande metoder för att måla upp en detaljerad bild av ett sekellångt socialt sammanbrott och hur en statskollaps kan leda till urskillningslöst våld. ”När staten gick sönder uppstod nya idéer om vem som kunde ägna sig åt våld, vem som kunde bli måltavla för våldshandlingar och hur dödliga dessa attacker kunde vara”, rapporterade Tung.
”Jag blev verkligen imponerad” av arbetet, sade Maricarmen Vega, bioarkeolog vid det påvliga katolska universitetet i Peru här, som studerar våldet i de precolumbianska samhällena längs den peruanska kusten. Tungs analys av skelett från under och efter kollapsen, där hon räknade skador och spårade förändringar i benkemin, ”går längre än de traditionella studierna av trauma”.
Med början omkring 600 e.Kr. – 800 år före inkafolkets uppkomst – svepte Wari ut från sin huvudstad Huari i Perus södra högland och erövrade nästan hela de peruanska Anderna och kusten. Ibland använde de våld och tog fångar, ibland expanderade de fredligt genom att bygga bevattningskanaler i torra områden och sprida fördelarna med jordbruket till människorna där. Men år 1000 hade politiska stridigheter, kanske med stöd av den ökande torkan, splittrat Wari-staten.
Vid studier av ben som grävts ut från Huari hittade Tung gräsliga ledtrådar till hur livet såg ut för Waris tidigare undersåtar under och efter imperiets fall. Hon jämförde kranier som hittats på två platser i staden. Benen på den ena platsen var radiokoldaterade till mellan 897 och 1150, ungefär i slutet av Wari-imperiet. Benen på den andra platsen daterades från 1270 till 1390, flera århundraden efter Waris kollaps.
Håller höglandet
Warierna expanderade från sin huvudstad Huari till att dominera stora delar av Perus berg och kust.
Även under sin storhetstid var Wari inte främmande för våld. I tidigare arbeten hade Tung studerat deras praxis att halshugga fångar från erövrade samhällen för att skapa mumifierade troféhuvuden. Men så länge imperiet var starkt var våldet ritualiserat och begränsat. Från tidigare utgrävningar fann Tung att i det kejserliga Huari hade endast 20 procent av de vuxna kranierna läkta skallfrakturer, vilket är ett bevis på icke-dödliga skallskador, och knappt några hade drabbats av dödliga sår. Under och omedelbart efter kollapsen visade dock nästan 60 % av de vuxna av båda könen och 38 % av barnen tecken på icke-dödliga skallskador.
Tidigare århundraden hade livet i Huari gått från dåligt till värre. Raten av icke-dödliga huvudskador hade inte förändrats mycket, men de dödliga skadorna hade skjutit i höjden. Vid tiden för kollapsen hade endast 10 % av de vuxna dött av en huvudskada, men nu hade andelen dödliga huvudskador stigit till 40 % bland vuxna och 44 % bland barn. ”Våldet blir mycket mer dödligt”, sade Tung i sitt föredrag. ”Dessa våldsamma dödsfall beror inte på slumpmässiga utbrott av bråk i samhället. Detta är mycket mer systematiskt, dödligt våld, men det är för närvarande oklart om det beror på inbördeskrig eller krigföring med dem som uppfattas som utomstående.”
Dieter verkar också ha försämrats under generationerna efter kollapsen, rapporterade Theresa Miller, en kemiteknikstudent vid Vanderbilt som arbetade med Tung. Huvuddelen av Wari-dieten hade varit majs, som lämnade ett signaturförhållande av kolisotoper i deras ben. De åt också kött från domesticerade kameldjur som alpackor och lamor, som lämnade ett utmärkande förhållande av kväveisotoper. Analyser av kolisotoper i kollagen i ben visade att män, kvinnor och barn omedelbart efter kollapsen fortsatte att äta en kost som var rik på majs, och deras proteinkonsumtion höll sig också konstant.
Sverhundra år senare, konstaterade Miller, åt män och barn fortfarande rikligt med majs – men kvinnornas kolisotoper hade förändrats drastiskt, vilket tyder på att för dem var basgrödan avstängd från menyn. Samtidigt sköt hela befolkningens kvävenivåer i höjden. Det kan betyda att de åt mer fisk, möjligen på grund av ökad handel med kusten, eller att de gödslade sina grödor med guano eller gödsel, säger Miller. Men höga kvävenivåer kan också vara ett tecken på svält, som uppstår när kroppen förbränner sitt eget fett och sina egna muskler som bränsle. Vid den här tiden, visar kärnprover från andinska glaciärer och sjöbäddar, hade torkan pågått i århundraden, med vad som troligen hade en förödande inverkan på jordbruket.
Den sociala nedbrytningen utvidgades till behandlingen av de döda, rapporterade Tung. Många prekolumbianska peruanska kulturer, däribland Wari, packade omsorgsfullt sina döda i lager av textilier och begravde dem med offergåvor. I motsats till detta, sade Tung, upptäcktes skelett från tiden efter Wari i ett dike längs ytterväggen till det som en gång var ett rituellt utrymme. Många ben uppvisade snittmärken, vilket tyder på att köttet hade tagits bort. Det är möjligt att ”en del av angreppet på individerna innefattar skändningen av deras kroppar”, sade Tung.
Rick Smith, doktorand i antropologi vid University of Texas, Austin, letar nu efter andra molekylära indikatorer på stress i benen från Huari. Hos moderna människor är kronisk stress och våld kända för att öka kemiska förändringar i DNA, så kallad metylering, och Smith letar efter samma mönster i gammalt genetiskt material som återfunnits från Tungs skelett. Han hoppas på nya insikter om livet och hälsan under Wari-kollapsen, till exempel om effekterna av stress fördes vidare i generationer.
I sitt föredrag påpekade Tung att våld inte alltid hade varit Waris svar på miljöstress. Faktum är att Wari byggde upp sitt imperium under en tidigare torka, delvis tack vare att de behärskade komplexa bevattningstekniker. Men hon spekulerar i att när det politiska systemet bröts sönder kunde Wari inte längre hantera det allt hårdare klimatet. ”Det är en dubbel smäll”, säger hon. ”Torkan läggs ovanpå dessa andra riktigt intensiva förändringar.”
Tung hoppas nu kunna hitta skelett från andra tider under och efter Wari-kollapsen för att kunna peka ut det ögonblick då invånarna i Huari övergick från socialt samarbete till urskillningslöst våld – och kanske koppla det till ett specifikt miljömässigt eller socialt skifte. ”Det är den typ av forskning som vi behöver”, säger bioarkeologen Kenneth Nyström vid State University of New York i New Paltz, som har arbetat i Peru och studerar ben från marginaliserade befolkningsgrupper. ”Om man tittar på människans varierande reaktion på miljöförändringar … Vad skulle kunna vara mer relevant?”
*Korrigering, 22 augusti, 10:20: I en tidigare version av denna artikel stod det att Tung ledde Huari-utgrävningarna. Utgrävningarna genomfördes i själva verket av de peruanska arkeologerna Mario Benavides, Francisco Solano och Enrique Bragayrac på 1970- och 1980-talen.