Washington Consensus, en uppsättning rekommendationer om ekonomisk politik för utvecklingsländer, särskilt Latinamerika, som blev populära under 1980-talet. Termen Washington Consensus hänvisar vanligtvis till graden av överenskommelse mellan Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och det amerikanska finansdepartementet om dessa politiska rekommendationer. Alla delade uppfattningen, som vanligtvis betecknas som nyliberal, att den fria marknadens funktion och minskad statlig inblandning var avgörande för utvecklingen i det globala syd.
Med början av en skuldkris i utvecklingsländerna i början av 1980-talet beslöt de stora västmakterna, och särskilt USA, att både Världsbanken och IMF skulle spela en betydande roll i hanteringen av den skulden och i den globala utvecklingspolitiken i stort. När den brittiske ekonomen John Williamson, som senare arbetade för Världsbanken, för första gången använde termen ”Washington Consensus” 1989, hävdade han att han egentligen syftade på en lista över reformer som han ansåg att nyckelaktörerna i Washington kunde enas om var nödvändiga i Latinamerika. Till hans förskräckelse blev dock termen senare allmänt använd på ett nedsättande sätt för att beskriva den ökande harmoniseringen av den politik som rekommenderades av dessa institutioner. Det hänvisar ofta till en dogmatisk tro på att utvecklingsländerna bör anta marknadsstyrda utvecklingsstrategier som kommer att resultera i ekonomisk tillväxt som kommer att ”sippra ner” till förmån för alla.
Världsbanken och IMF kunde främja denna åsikt i hela utvecklingsvärlden genom att knyta politiska villkor, så kallade stabiliserings- och strukturanpassningsprogram, till de lån som de beviljade. I mycket breda termer återspeglade Washingtonkonsensus den uppsättning politiska åtgärder som blev deras standardpaket av råd som bifogades lånen. Det första elementet var en uppsättning politiska åtgärder som syftade till att skapa ekonomisk stabilitet genom att kontrollera inflationen och minska de statliga budgetunderskotten. Många utvecklingsländer, särskilt i Latinamerika, hade drabbats av hyperinflation under 1980-talet. Därför rekommenderades en monetaristisk strategi, där de statliga utgifterna skulle minskas och räntorna höjas för att minska penningmängden. Det andra steget var att reformera handels- och växelkurspolitiken så att landet kunde integreras i den globala ekonomin. Detta innebar att de statliga restriktionerna på import och export skulle avskaffas, och det innebar ofta en devalvering av valutan. Det sista steget var att låta marknadskrafterna verka fritt genom att ta bort subventioner och statliga kontroller och inleda ett privatiseringsprogram.
I slutet av 1990-talet stod det klart att resultaten av Washington Consensus var långt ifrån optimala. Den ökande kritiken ledde till en förändring av tillvägagångssättet som flyttade fokus bort från en syn på utveckling som enbart ekonomisk tillväxt och mot fattigdomsbekämpning och behovet av deltagande från både utvecklingsländernas regeringar och det civila samhället. Denna förändring av inriktning kom att kallas post-Washington Consensus.