Mississippi Freedom Democratic Party (MFDP)

Ett stort hinder för att få rösträtt i Mississippi och i hela Södern var de statliga demokratiska partierna. ”Dixiecrats”, som sydstatsdemokraterna kallades, dominerade de statliga regeringarna. Ett nät av lagar, hotelser, officiellt och inofficiellt tvång och våld som terroriserade svarta som sökte rösträtt, hindrade svarta från att rösta. I Mississippi och i hela Södern var det demokratiska partiet i praktiken bara för vita.”

COFO:s projekt för rösträttsregistrering bidrog till att avslöja de svartas rättslöshet, men organisationens ansträngningar var ineffektiva när det gällde att generera nya svarta väljare i ett politiskt betydelsefullt antal. Ungefär samma sak gällde i andra områden i Södern där insatser som syftade till att utöka den svarta rösträttsregistreringen och det politiska deltagandet utvecklades. I Mississippi började COFO därför diskutera hur man skulle kunna utmana legitimiteten hos delstatens demokratiska parti på nationell nivå. Som ett första steg organiserade COFO-arbetarna en ”frihetsregistrering” och ”frihetsröstning” hösten 1963. Syftet var att bevisa att svarta skulle registrera sig och rösta om de kunde göra det på oinskränkta vallokaler; att apati inte var problemet, utan att våld, repressalier och rädsla var det.

I april 1964 grundades Mississippi Freedom Democratic Party (MFDP). Det var öppet för alla utan hänsyn till ras och var ett parallellt politiskt parti som samtidigt skulle uppmuntra de svartas politiska deltagande och samtidigt ifrågasätta giltigheten hos Mississippis liljevita demokratiska parti.

MFDP beslöt att utmana det så kallade ”vanliga” delstatspartiets plats vid det nationella partiets konvent som planerades äga rum i augusti i Atlantic City, New Jersey. Med hjälp av hundratals unga frivilliga som kom till Mississippi under Freedom Summer 1964 byggde MFDP långsamt upp sitt medlemsantal och organiserade parallella möten i distrikt, län och regioner. Detta kulminerade i ett delstatskonvent för att välja ut delegater till kongressen i Atlantic City. Den 68 personer starka MFDP-delegationen bestod av en mängd olika inhemska aktivister som var kända för sin beslutsamhet och kampvilja inför det hårda rasförtrycket. Bland dem fanns bland annat E.W. Steptoe, Fannie Lou Hamer, Victoria Gray, Annie Devine, Hartman Turnbow och Hazel Palmer. Med hjälp av idéer som utvecklades under de lokala, länsvisa och regionala mötena utarbetade MFDP en politisk plattform.

Delegationen var hoppfull när den reste till Atlantic City, och under de första dagarna där uttryckte många delegater sin sympati för de svarta Mississippiernas svåra situation. Fru Hamers kraftfulla vittnesmål där hon livfullt beskrev sitt liv bakom de stängda dörrarna i Mississippisamhället fick några att gråta: ”Är detta Amerika, de frias land och de modigas hem, där vi måste sova med telefonen ur luren för att våra liv dagligen hotas, för att vi vill leva som anständiga människor, i Amerika?”

Men president Lyndon Johnson, som ville ha ett fredligt och okontroversiellt konvent och som var rädd för en Dixiecrat-strejk, slog MFDP:s anhängare med hårdhandskarna. Hot riktades mot anhängare som stod i kö för federala utnämningar, och United Automobile Workers ledare, Walter Reuther, hotade att hålla inne pengar från Martin Luther Kings SCLC.

Till slut tillkännagavs en kompromiss av den dåvarande justitieministern i Minneapolis, Walter Mondale: två platser för MFDP och full plats för de s.k. reguljära medlemmarna. Ingen diskussion hade förts med MFDP om denna ”kompromiss”. MFDP:s delegater förkastade den efter att en parad av medborgarrättsledare och andra liberaler uppmanat dem att acceptera den vid ett intensivt möte. ”Vi kom inte ända hit för att inte ha två platser eftersom vi alla är trötta”, sade fru Hamer.

Till trots allt kampanjade MFDP för Johnson-Humphrey-biljetten på hösten, och deras ansträngningar vid Atlantic City-konventet framtvingade reformer i det nationella demokratiska partiet som utökade kvinnors och minoriteters deltagande framöver.