Hundra mil bortom Prince Edward Island skulle de smaragdgröna, strand- och klippkantade Îles de la Madeleine kunna liknas vid en tropisk atoll som vanligtvis återfinns i södra Stilla havet. Och precis som dessa öar med vandringslust från barndomens legender är de sju bebodda Magdalens, på engelska, till stor del befolkade av ättlingar till överlevande från skeppsbrott. Att ta sig dit kan kännas som att åka i en nautisk tidsmaskin: en fem timmar lång färja från Souris, PEI, på vars däck det står en snyggt knuten livräddningsväst med texten ”Îles de la Madeleine”, som om den vore regisserad av Wes Anderson; i baren sjunger en sångare Johnny Cash-hits på franska.
Det finns något tydligt europeiskt men ändå förvirrande med Maggies, sex av dem är sammanlänkade av en tvåfilig asfalterad väg. Färgglada hus prickar över kullarna, som mer liknar County Cork än Cape Cod, medan sälar lägger sig på stranden för att sola hela dagen och kiteboarders åker över grunda vikar. Några av de kustnära sanddynerna når episka proportioner, som tornande slott som slagits omkull i sanden.
Foto av Gabriela Herman
Foto av Gabriela Herman
Hitta dit: Från juni till början av september går det nonstopflyg från Montreal till Magdalen Islands. Annars avgår en bilfärja dagligen från Souris, på PEI.
Hur man äter: I närheten av färjan på Cap-aux-Meules serverar Quai 360 säsongsbaserade marknadsbaserade menyer. La Table des Roy är en institution med en förstklassig avsmakningsmeny där lokala fisk- och skaldjursprodukter står i fokus.
Var kan man bo? På öarnas webbplats finns en lista över husuthyrningar. Annars finns det ett gammalt stenkloster, Le Domaine du Vieux Couvent, som har byggts om till ett mysigt boutique värdshus.
Och en annan sak… Vid mitten av 1500-talet hade baskiska, bretonska och normandiska fiskare stött på öarnas inhemska Mi’kmaq. Med tiden växte befolkningen, delvis tack vare över 400 skeppsbrott.
Men många av de bästa minnena härifrån handlar oundvikligen om mat: hummerstjärt som steks på en pinne, valla som steks sakkunnigt i smör och gräslök, söt och krämig pilgrimsmussla ceviche och krispiga, mineraliska ostron på halvt skal överallt. Det är inte förvånande med tanke på att den dominerande kulturen är akadisk, samma franska diaspora som bosatte sig i New Orleans. Runt varje krök på vägen finns det någon som förvandlar öarnas skörd till något ätbart: Rökt sill kommer från den lokala Fumoir d’Antan. Le Verger Poméloi tillverkar utmärkta torra cidrar och brännvin. À l’Abri de la Tempête gör hantverksöl som smaksätts med tranbär och en rad lokala blommor.
Det finns förstås en hake: Hösten kommer tidigt i Saint Lawrencebukten. I mitten av september har butikerna bytt ut strandhanddukar och barnens sandleksaker mot ishockeyutrustning och snöslungor.