Hej, jag heter Ben. Jag är en av de nya killarna här på LitReactor. För min första artikel ville jag trolla fram ett ämne som skulle sikta på det personliga, men också starta en bra konversation inom gemenskapen här, eftersom det gäller alla oss läsare. Ämnet i fokus här är ett ämne som jag ofta har tänkt på, ibland pratat om och aldrig någonsin skrivit om.
För mig kokar läsvanor ner till de platser vi väljer att läsa, och i viss mån väljer att inte läsa på. Det finns i stort sett två typer av platser där vi alla hamnar att läsa: Offentliga och privata. Det kan finnas en liten gråzon när det gäller delade utrymmen (som delade bostäder), men liksom de flesta sätt genom livet är detta våra alternativ. Att definiera dessa yttre miljöer för vad som vanligtvis är en ensam, inåtvänd aktivitet har alltid fascinerat mig, kanske för att jag är så speciell och avsiktlig när det gäller var jag läser och varför jag väljer att läsa där. En annan sak att tänka på är att vissa av oss är riktigt jäkla bra på att förvandla hektiska, trånga offentliga rum till privata rum genom att fördjupa oss i en bra bok. Jag anser inte att jag är en av dessa personer.
Om den här artikeln ska fungera som något är det för att belysa några av de vanligaste och mest fascinerande rummen där vi läser, och för att fungera som en prolog till vad jag hoppas är det verkliga köttet i konversationen i kommentarerna.
Offentliga
Parker: Kanske är det få saker som kan slå en lördagseftermiddag med läsning i favoritparken – oavsett om det är en lång gemensam bänk ala Washington Square i New York, eller en skuggig sluttning eller ett picknickbord, så erbjuder en park utrymme, men också spänning i form av att titta på människor om man behöver andrum från världarna på sidan. Under min skoltid i Los Angeles gjorde jag en utflykt från Hollywood till centrum ungefär två gånger i månaden, till det fantastiska centralbiblioteket, där jag köpte romaner, novellsamlingar och serier. Sedan tog jag mig till ett mycket speciellt hörn av Griffith Park där en stenbänk väntade på mig under en stor gammal ek. Detta var, och kommer förmodligen för alltid att förbli, en av mina favoritplatser för läsning. Det var lugnt, med precis rätt mängd sol och skugga. Jag mötte aldrig någon annan själ på den bänken – det var min egen lilla ficka i staden, en plats där magi och äventyr sprang fram från Ray Bradburys sidor och Osamu Tezukas manga.
Den magiska timmen är också en jäkligt bra tid att läsa i en park. Den sista glimten av solsken över horisonten gör allting rikare, och ger faktiskt lite mer magi åt förfarandet.
Bibliotek: Även om det inte går att förneka att biblioteket är en av de mest uppskattade platserna att öppna en bok på, är det märkligt nog en plats där jag aldrig riktigt gillat att läsa. Visst kan jag tillbringa en timme eller två med att bläddra i hyllorna på en välfylld huvudfilial, men känslan av att jag så småningom måste lämna en sådan underbar plats tvingar mig att ta hand om mina ärenden och ge mig av så fort som möjligt. Men på senare tid har jag varit tvungen att kämpa mot mina farhågor när det gäller att läsa på biblioteket. Detta beror på att jag är tillbaka i LA, utan en permanent lokal adress, vilket innebär att jag ännu inte är bosatt i landet och därför inte kan få ett bibliotekskort för att låna böcker (ja, det är smärtsamt). På grund av detta har jag varit tvungen att slå mig ner i kallt upplysta hörn av biblioteket i centrum, hopkrupen över små godbitar som Knut Hamsuns Victoria och den till synes ytterst sällsynta Zenobia, en surrealistisk roman av den rumänska poeten Gellu Naum.
Bokhandlar/kaféer: Liksom biblioteken ger bokhandlar och kaféer upphov till liknande känslor av önsketänkande för mig. Jag känner mig hårt pressad att resa mig upp och gå ut. Och även om det är förståeligt med deras liv och rörelse är det ändå två platser som vi förknippar med när mycket läsning behöver göras. Kanske gillar jag helt enkelt inte att läsa på offentliga platser?
Buss/tåg: Åh, vänta. Jag älskar att läsa på en fullpackad buss eller ett fullpackat tåg. Visst är det jäkligt svårt att fokusera om någon skriker ut en konversation eller blåser upp hörlurar till någon gudsförgäten punkt där de egentligen inte behöver dem, men det är något oemotståndligt med att läsa lite Ballard eller Bukowski på bussen. Jag antar att min största förhoppning är att någon annan genom att läsa kommer att lägga märke till det, bli upphetsad eller nyfiken på boken i handen och inleda en konversation. Så varför förknippar jag inte detta med bibliotek, bokhandlar eller kaféer? Alla är lika troliga, om inte mer troliga platser där detta kan hända. Kanske har det något att göra med den spänning som följer med rörelsen i ett fordon. Eller kanske är jag bara en romantiker i hjärtat och hänger mig åt alltför många fantasier om att träffa mitt livs kärlek i kollektivtrafiken. Ett exempel är det här omslaget till New Yorker av Adrian Tomine. Jag menar att killen ser exakt ut som jag (som en tecknad film).
Privat
Sängen: En av tre saker (okej, kanske nu fyra saker om man räknar med tv-tittande) som vi förknippar den här platsen med, verkar sängen vara den typiska läsplatsen för läsning, en veritabel kliché – det är ofta så att filmer eller tv-serier framhäver sina karaktärers djup och dimension genom att visa dem läsa i sängen. En gång i tiden var sängen den bästa platsen för seriös läsning (sen kvälls- och tidig morgonläsning av His Dark Materials definierade min sena tonårstid), men i tjugoårsåldern har det visat sig att sängen är något av en våt filt för läsning (fruktansvärda analogier är förresten en av mina specialiteter), i och med att jag ofta börjar när jag redan är för trött, och därför somnar. Jag har nyligen hört att detta händer alla.
Soffan: Jag kan luta mig tillbaka och slappna av utan att vara lika rädd för att jag ska slumra till. För att ge denna kusin till sängen lite mer av sin egen aura/identitet har jag valt att prova att läsa högt. Det har visat sig vara otroligt roligt, att hitta karaktärernas personlighet, berättaren, ordets kadens och flöde i den egna rösten/rösterna. Det har också visat sig vara en utmärkt övning för att bli en bättre författare eftersom det finns massor av ord som vi läser men sällan säger högt. Att böja dem över vår tunga verkar få bort knutarna och skapar en djupare förståelse för hur de används.
Badrummet: Vare sig du tar in lite skum i badet eller sitter på skithuset i tre timmar och läser A till E i encyklopedin eller Shakespeares kompletta verk, har badrummet visat sig vara ett populärt läsdestination sedan man började läsa inomhus (även om jag är säker på att utedasset också en gång i tiden var en härlig plats att ta sig ut på). Jag har ännu inte förstått varför det är så lockande, eftersom jag sällan tar med mig något in i badrummet som inte hör hemma där, men kanske kommer jag att dra mig tillbaka till badrummet som om det vore mitt eget Fortress of Solitude när jag väl får fru och barn… för, du vet… den vite mannen måste upprätthålla de urgamla stereotyperna.
Bilen: När jag har pratat med vänner om detta ämne har jag flera gånger fått höra att folk tar bilen för att läsa lite i lunchpausen. Jag kan se det tilltalande och godkänner denna typ av användning av bilen som en plats där man kan samla och samla gammal kunskap och visdom.
Nu vet jag vad ni alla tänker… Hur är det med ljudböcker? Ni vet mycket väl att de inte räknas! Men vågar jag säga att bilen är en annan fantastisk plats att läsa högt på. Tänk på bilresan: Om du är passagerare är det inte bara din moraliska plikt att vara navigatör, utan också att vara underhållare. Oavsett om det bara är för föraren eller dina medpassagerare (föräldrar som läser för barn kommer jag att tänka på), känns bilen som den perfekta platsen för att prova på fåniga accenter. Här kommer de fina minnena av att läsa Joseph Hellers Catch-22 högt på de små vägarna i Arizona…
Så, nya vänner, nu är det er tur att dela med er. Var läser ni och varför läser ni där?