Belägringen av Calais, (4 september 1346-4 augusti 1347). Efter sin storslagna seger i slaget vid Crécy marscherade Edvard III av England norrut och belägrade Calais, den närmaste hamnen till England och mitt emot Dover där Engelska kanalen är smalast. Belägringen varade i nästan ett år och även om det var en engelsk seger var båda sidor utmattade. En vapenvila utlystes snart i det långvariga hundraåriga kriget som skulle hålla i åtta år.
© Hemera/Thinkstock
När Edvard hade landstigit i Frankrike sommaren 1346 skickade han hem sin flotta. Han behövde därför en säker hamn från vilken han kunde ta emot nya förnödenheter och förstärkningar. Calais var idealiskt. Staden var omgiven av murar och en dubbel vallgrav och kunde skryta med ett citadell med vallgrav. Dess läge vid Engelska kanalen innebar att staden, när den väl hade intagits, lätt kunde försörjas och försvaras av engelska fartyg. Edwards armé bestod av cirka 34 000 man, men en sådan styrka var otillräcklig för att tränga igenom stadens försvar. Engelsmännen hade också tjugo kanoner, men dessa grova anordningar gjorde inget intryck på stadens murar, trots många försök att bryta igenom dem.
I början rådde dödläge eftersom fransmännen misslyckades med att avlyssna de engelska försörjningslinjerna och engelsmännen misslyckades med att stoppa franska sjömän som förde in nya förnödenheter. I februari 1347 lyckades Edward förhindra att förnödenheter kom in i Calais sjövägen och grävde ner sig för en lång belägring och svälte de 8 000 invånarna till kapitulation. Tillgångarna av färskvatten och mat reducerades till nästan ingenting, och invånarna fick äta ohyra och avföring. Kapitulationen signalerades den 1 augusti, men för att skona stadens invånare insisterade Edward på att sex av stadens ledare skulle offras. Såsom avbildas i Rodins berömda skulptur erbjöd sig de sex utmärglade borgarna (ledarna), ”med nakna huvuden och fötter, med rep runt halsen och med nycklarna till staden och slottet i händerna”, till den engelske kungen för att deras medborgare skulle få leva. Först när Edwards gravida drottning bad om nåd för deras räkning fick de sex borgarna leva.
Den franska kapitulationen och den engelska segern var en stor välsignelse för England under hundraårskriget, och som engelsk koloni visade sig staden vara en utmärkt militär bas för operationer i Frankrike. Edwards finanser låg dock nu i ruiner och den svarta döden dödade ett stort antal soldater, vilket gav upphov till en hastigt undertecknad vapenvila med fransmännen. Staden befolkades sedan av engelska bosättare och köpmän och skulle förbli i engelska händer fram till 1588.
Förluster: Okänd.