Priset för de extra kilona
Övervikt skadar hälsan på många sätt. Den ökar risken för att utveckla sjukdomar som diabetes, hjärtsjukdomar, artros och vissa cancerformer, för att bara nämna några, och minskar livslängden. Behandling av fetma och fetmarelaterade tillstånd kostar miljarder dollar per år. Enligt en uppskattning spenderade USA 190 miljarder dollar på fetmarelaterade vårdkostnader 2005, vilket är dubbelt så mycket som tidigare uppskattningar. (1) Den enorma ekonomiska bördan och det enorma pris som övervikt tar på hälsa och välbefinnande börjar öka den globala politiska medvetenheten om att individer, samhällen, stater, nationer och internationella organisationer måste göra mer för att hejda den ökande vågen av fetma.
Direkta och indirekta kostnader för fetma
Två typer av kostnader är förknippade med behandling av fetma och fetmarelaterade tillstånd:
Direkta kostnader är de som uppstår till följd av hälso- och sjukvårdstjänster i öppen och sluten vård (inklusive kirurgi), laboratorie- och röntgenundersökningar samt läkemedelsbehandling.
Indirekta kostnader, som har definierats som ”resurser som går förlorade till följd av ett hälsotillstånd”(2), kan delas in i olika kategorier:
- Värdet av förlorat arbete. Dagar som missas från arbetet är en kostnad för både anställda (i form av förlorad lön) och arbetsgivare (i form av ej utfört arbete). Anställda med fetma missar fler dagar från arbetet på grund av korttidsfrånvaro, långtidsinvaliditet och för tidig död än anställda utan fetma. (3) De kan också arbeta med mindre än full kapacitet (även kallat presenteeism).
- Försäkring. Arbetsgivare betalar högre livförsäkringspremier och betalar mer för arbetsskadeersättning för anställda som är överviktiga än för anställda som inte är överviktiga. (4)
- Löner. Vissa studier har visat att fetma är förknippat med lägre löner och lägre hushållsinkomst. (5)
Indirekta kostnader är svårare att identifiera och mäta än direkta kostnader.
Kostnaderna för fetma ökar överlag
I en av de tidigaste analyserna tittade Colditz på de direkta och indirekta kostnaderna i USA.USA av sex vanliga fetmarelaterade tillstånd – typ 2-diabetes, högt blodtryck, kardiovaskulära sjukdomar, gallblåsesjukdom, tjocktarmscancer och postmenopausal bröstcancer – och fastställde hur stor andel av dessa kostnader som berodde på fetma. Han uppskattade att fetma 1986 stod för 5,5 procent av de direkta och indirekta kostnaderna i samband med dessa vanliga sjukdomstillstånd, eller cirka 39 miljarder dollar. (3) Senare rapporter om fetmarelaterade medicinska utgifter (direkta kostnader) har kartlagt en stadig ökning av kostnaderna för fetma under årens lopp, i takt med att epidemin har vuxit. (6)
En ofta citerad uppskattning från Finkelstein och kollegor, baserad på uppgifter från den amerikanska panelen för medicinska utgifter (Medical Expenditure Panel Survey, MEPS), visade att fetma stod för cirka 6 procent av sjukvårdskostnaderna 1998, eller cirka 42 miljarder dollar (i 2008 års dollar). (7) År 2006 stod fetma för närmare 10 procent av sjukvårdskostnaderna – nästan 86 miljarder dollar per år. Utgifterna för fetmarelaterade tillstånd stod för uppskattningsvis 8,5 procent av Medicare-utgifterna, 11,8 procent av Medicaid-utgifterna och 12,9 procent av utgifterna för privata betalare.
MEPS är en liten underskattning av hälso- och sjukvårdskostnaderna, eftersom den inte omfattar personer som bor på institutioner och som i sin tur kan ha sämre hälsa än den allmänna befolkningen. Så när Finkelstein och kollegor tittade på den ”gyllene” källan till uppgifter om sjukvårdskostnader i USA (National Health Expenditure Accounts dataset) beräknade de att fetma kan ha stått för så mycket som 147 miljarder dollar i sjukvårdskostnader under 2006. (7)
Mer nyligen drog Cawley och Meyerhoefer till sig rubriker med sin uppskattning att fetma står för 21 procent av sjukvårdsutgifterna – 190 miljarder dollar år 2005 – mer än dubbelt så mycket som Finkelstein och kollegors tidigare uppskattning från MEPS-data. (1) Cawley och Meyerhoefer använde också MEPS-data för att göra sina uppskattningar. Men de använde en annan och potentiellt mer exakt metod för att beräkna kostnaderna, kallad ”instrumentalvariabelmetoden”. Denna metod tar hänsyn till det dubbelriktade sambandet mellan fetma och kroniska sjukdomar, genom att använda ett biologiskt barns kroppsmasseindex som en surrogatvariabel för individens kroppsmasseindex.
Med tanke på framtiden har forskarna uppskattat att enbart de fetmarelaterade sjukvårdskostnaderna kan öka med 48-66 miljarder dollar per år i USA fram till 2030, om trenderna för fetma fortsätter okontrollerat. (8)
Länder med lägre fetmanivåer än USA spenderar en mindre del av sina sjukvårdspengar på fetma, men bördan är fortfarande betydande. (9) (Se tabell, En ögonblicksbild av fetmarelaterade kostnader.)
Beräkning av kostnader för fetma per person
Flera utredare har utvärderat kostnaderna för fetma på individnivå. Finkelstein och medarbetare fann att 2006 var sjukvårdskostnaderna per capita för överviktiga personer ytterligare 1 429 dollar (42 procent högre) jämfört med normalviktiga personer. (7) Cawley och Meyerhoefer fann däremot att sjukvårdsutgifterna per capita var 2 741 dollar högre för överviktiga personer än för personer som inte var överviktiga – en ökning med 150 procent. (1)
Thompson och medarbetare drog slutsatsen att kostnaderna per person för fetma under en livstid liknade kostnaderna för rökning. (10) Hos män i medelåldern resulterade behandling av fem vanliga fetmarelaterade tillstånd (stroke, kranskärlssjukdom, diabetes, högt blodtryck och förhöjt kolesterol) i ungefär 9 000 till 17 000 dollar högre kostnader jämfört med normalviktiga vuxna.
Bottom line: Det är möjligt att en tydligare förståelse av kostnaderna för fetma kommer att leda till större och mer brådskande program för att förebygga och behandla fetma. Även om USA har gjort vissa investeringar i förebyggande arbete, med första damens initiativ ”Let’s Move” och Communities Putting Prevention to Work, är dessa insatser relativt små steg framåt, och framtida finansiering av förebyggande arbete inom folkhälsan är fortfarande hotad. För att göra verkliga framsteg bör dessa initiativ vara en del av samordnade insatser från lokala och nationella statliga, hälsovårdande och ideella organisationer, livsmedelsföretag, annonsörer och privatpersoner för att göra hälsosamma vikter till norm snarare än undantag.
1. Cawley J, Meyerhoefer C. The medical care costs of obesity: an instrumental variables approach. J Health Econ. 2012; 31:219-30.
2. USDA Economic Research Service. Ordlista för livsmedelssäkerhet. Tillgänglig den 25 januari 2012.
3. Colditz GA. Ekonomiska kostnader för fetma. Am J Clin Nutr. 1992; 55:503S-507S.
4. Trogdon JG, Finkelstein EA, Hylands T, Dellea PS, Kamal-Bahl SJ. Indirekta kostnader för fetma: en genomgång av den aktuella litteraturen. Obes Rev. 2008; 9:489-500.
5. Colditz GW, Wang, YC. Ekonomiska kostnader för fetma. In: Hu F, Obesity Epidemiology. New York: Oxford University Press, Inc. 2008.
6. Dor AF, Langwith C, Tan E. A heavy burden: De individuella kostnaderna för övervikt och fetma i USA. The George Washington University School of Public Health and Health Services Department of Health Policy, 2010.
7. Finkelstein EA, Trogdon JG, Cohen JW, Dietz W. Annual medical expenditure attributable to obesity: payer- and service-specific estimates. Health Aff (Millwood). 2009; 28:w822-31.
8. Wang CY, McPherson K, Marsh T, Gortmaker S, Brown M. Health and economic burden of the projected obesity trends in the USA and the UK. Lancet. 2011; 378:815-25.
9. Withrow D, Alter DA. Den ekonomiska bördan av fetma i världen: en systematisk genomgång av de direkta kostnaderna för fetma. Obes Rev. 2010. DOI: 10.1111/j.1467-789X.2009.00712.x.
10. Thompson D, Edelsberg J, Colditz GA, Bird AP, Oster G. Lifetime health and economic consequences of obesity. Arch Intern Med. 1999; 159:2177-83.