I den norra utkanten av staden Cusco i Peru ligger det muromgärdade komplexet Saksaywaman (Sacsayhuaman). Platsen är berömd för sina anmärkningsvärt stora torra stenmurar med stenblock som noggrant skurits till för att passa tätt ihop utan murbruk. De stenar som används vid byggandet av terrasserna i Saksaywaman, som väger upp till 200 ton, är bland de största som använts i någon byggnad i det förspanska Amerika och uppvisar en precision i passningen som är oöverträffad i Amerika. Stenarna ligger så tätt att ett enkelt papper inte får plats mellan många av stenarna. Denna precision, i kombination med blockens rundade hörn, variationen i deras sammanfogade former och det sätt på vilket väggarna lutar inåt, har förbryllat forskarna i årtionden.
De magnifika sammanfogade stenarna i Saksaywaman. Fotokälla: Saksaywaman: Foto: Håkan Svensson
Metoden som används för att exakt matcha formen på en sten med de intilliggande stenarna har varit föremål för många spekulationer och debatter. Olika teorier som lagts fram inkluderar: mjukgörande av stenar med hjälp av en mystisk vätska som härrör från en växt, sönderdelning av mineraler från den värme som genereras av stora solspeglar och till och med utomjordiskt ingripande. John McCauley, pensionerad arkitekt och byggledare, som har forskat om forntida byggtekniker i över 40 år, har dock en annan hypotes, och den ligger helt enkelt i de forntida människornas uppfinningsrikedom och visdom.
”Vi måste påminna oss själva om att den stadiga ökningen av mänsklighetens behärskning av tekniken har skett under tusentals år av försök och misstag; Att behärska en framgångsrik teknik för att flytta tunga stenar, eller för att hugga dem, har bara skett på grund av den kunskap som förts vidare genom misslyckanden och framgångar hos oräkneliga forntida ingenjörer som var villiga att experimentera med en ny tanke och som förfogade över ett till synes oändligt arbetsfält för att genomföra sina idéer”, skrev McCauley i en artikel som lämnats in till Ancient-Origins.
Mr McCauley har genomfört en omfattande undersökning av Saksaywaman-platsen i Peru och granskat många möjliga metoder för att transportera de 25-200 ton tunga stenarna och har kommit fram till att de lättare stenarna släpades över noggrant förberedda naturliga jordbäddar, medan de tyngre stenarna transporterades på timmerslädar. Modelltester på olika vägbäddskonstruktioner resulterade i bedömningen att de tyngsta stenarna kunde ha flyttats av högst 1 000 män.
När de väl var på platsen säger McCauley att stenarna formades med hjälp av mycket tunga ”stampar” och oräkneliga arbetstimmar för att skapa de magnifika megalitväggarna som fortfarande kan ses än i dag. Varje slag mot ett dioritblock, förklarar han, skulle ta bort en liten mängd sten tills den slutliga formen var uppnådd, ”Detta skulle ta dagar och veckor, om inte månader av slit beroende på hur mycket material som behövde tas bort”. Han förklarade att en annan teknik, kallad ”trial and error”, användes med mycket lättare stenar. Med den här metoden formades stenarna med stampar och allteftersom arbetet fortskred ”parades en sten med en annan sten tills de två slutligen passade bra ihop”.
Nedanstående sekvens av foton, med hjälp av skalmodeller, och beskrivningar har tillhandahållits av McCauley för att illustrera hur den forntida inkafolket kan ha kunnat överföra stenarnas form i megalitväggarna med stor noggrannhet.
Modellfoto 1
”I den här sekvensen utgår man från att en öppning har gjorts i muren och att den måste fyllas med en annan sten. En träbräda fästs i öppningen och spänns upp på två sidor av öppningen. En rits förflyttas längs kanten av den befintliga stenens kant och hålls alltid i exakt samma vinkel som träets vinkel för att kopiera stenens form mycket exakt
Den enskilda trämallen avlägsnas sedan från hålrummet i muren och formas med bronsverktyg och flintskrapor, vilket resulterar i en form som stämmer överens med hålrummets kant. Samma sekvens utförs för varje kant av hålrummet. Varje mallbräda testas mot den form som den kopierat för att verifiera noggrannheten.”
Modellfoto 2
”Huvudmallen för hela hålrumsformen sätts sedan ihop med träpluggar och sätts in i det befintliga hålrummet i väggen för att kontrollera att den passar exakt. Det verifieras att de fastnaglade och dymlade fogarna är täta.”
Modellfoto 3
”Nu kommer den svåra delen! Den färdiga trämallen placeras över en sten på rangerbangården som närmast representerar den form som behövs i tomrummet i muren. Dessa stenar ligger i stenförrådet framför den mur som håller på att byggas. Mästarmallen säkras på plats med pålar och rep. Stenhuggarna överför sedan formen från mallen till stenens yta. Denna överföring av formen måste göras mycket noggrant och sker med hjälp av en smal ritsbräda som hålls stadigt mot sidan av mallen. Denna smala ritning används för att markera stenen så att den kan huggas i exakt samma form som mallen. Stenhuggaren tar sedan bort mallen och börjar forma stenen utifrån de linjer som överfördes från trämallen. När den grova huggningen är klar används mallen igen för att mäta formningens noggrannhet.”
Modellfoto 4
”Den ”lösa” stenen från rangerbangården har nu formats och dess profil har dubbelkontrollerats mot tomrummet i muren. En viss tillplattning av den färdiga ytan har åstadkommits, vilket resulterat i det allmänna utseendet av ”kanalisering” som finns på många av stenarna i muren.”
Interessant nog har de flesta teorier som har lagts fram om konstruktionen av antika megalitiska murar och platser kommit från forskare som inte har erfarenhet av arkitektur eller byggteknik. Men vissa arkitekter och ingenjörer har hävdat att sådan expertis är nödvändig för att förstå hur dessa strukturer byggdes. Tidigare i år lade byggnadsingenjör Peter James fram en alternativ teori om hur Egyptens pyramider byggdes. Som svar på några av sina kritiker ställde James frågan: ”Om du ville ha ett hus byggt, skulle du använda mig eller en arkeolog?”
Mr McCauleys forskning och resultat utgår från uppfattningen att våra forntida förfäder hade en rikedom av kunskap som de samlat på sig under många århundraden. ”En sak är säker”, säger han, ”och det är att den tidiga människan hade en mer kommunikativ förståelse för naturen, himlens utveckling och en intuitiv kunskap om hur saker och ting fungerade än vad vi ger dem kredit för”.