The Keating-Owen Child Labor Act of 1916 även känd som Wick’s Bill, var en kortlivad lag som antogs av den amerikanska kongressen och som syftade till att ta itu med barnarbete genom att förbjuda försäljning i handeln mellan delstaterna av varor som producerats av fabriker som anställde barn under fjorton år, gruvor som anställde barn under sexton år, och alla anläggningar där barn under fjorton år arbetade efter klockan 19.00 på kvällen eller före klockan 06.00 på morgonen eller mer än åtta timmar dagligen. Efter att lagförslaget ursprungligen inte hade antagits reviderades det och lades fram på nytt i kongressen, där det slutligen godkändes. Grunden för åtgärden var den konstitutionella klausul som ger kongressen uppgiften att reglera handeln mellan delstaterna. I lagen angavs att USA:s justitieminister, utrikesministern och jordbruksministern skulle sammankalla en arbetsgrupp för att från tid till annan offentliggöra enhetliga regler och föreskrifter för att följa lagen. För att genomföra lagen skulle arbetsmarknadsministern utse inspektörer som skulle utföra inspektioner på arbetsplatser som producerar varor för handel. Inspektörerna skulle ha befogenhet att göra oanmälda besök och skulle få fullt tillträde till anläggningen i fråga. Den som bryter mot lagen eller lämnar falska bevis kan dömas till böter och/eller fängelse.
En lag för att förhindra interstatlig handel med produkter från barnarbete, and for other purposes
Wick’s Bill
the 64th United States Congress
September 1, 1916
- Författat till lag av president Woodrow Wilson den
Hammer v. Dagenhart, 247 U.S. 251 (1918) där lagen upphävdes av Högsta domstolen den 3 juni 1918.
Lagen fick sitt namn efter sina sponsorer: Edward Keating och Robert Latham Owen. Lagen, som var ett verk av Alexander McKelway och National Child Labor Committee (NCLC), undertecknades 1916 av president Woodrow Wilson, som hade bedrivit omfattande lobbyverksamhet för att få igenom den, och trädde i kraft den 1 september 1917. Men nio månader senare, i målet Hammer v. Dagenhart, 247 U.S. 251 (1918), förklarades den dock vara författningsstridig av USA:s högsta domstol (se även Lochner-eran).