De tidigaste exemplen på artificiell mumifiering, dvs. att avsiktligt bevara människokroppar efter döden, har spårats till Chinchorro-kulturen, en kuststam som levde i utkanten av Atacamaöknen (som sträcker sig över dagens södra Peru och norra Chile) mellan ca 7020 och 1110 f.Kr. Det finns exempel på naturligt mumifierade kroppar från denna region som kan dateras så långt tillbaka som till 7020 f.Kr., då Chinchorrofolket utnyttjade de supertorra förhållandena för att bevara sina döda. Den tidigaste kända antropogent modifierade Chinchorro-mumien, ett barn från en plats i Camarones-dalen, söder om Arica (den torraste platsen på jorden), är daterad till ca 5050 f.Kr. Under de följande 3 500 åren utvecklades Chinchorro-mumifieringen genom tre olika stilar – svart, röd och lerig – innan metoden dog ut någon gång under det första århundradet f.Kr.
Chinchorro-mumifieringsprocessen skiljde sig markant från egyptiernas: Chinchorro-mumifieraren avlägsnade huden på den avlidne och tog sedan ut musklerna och organen för att avslöja skelettet. Kroppen skulle sedan ”stoppas om” med trä, växter och lera innan huden syddes på igen. Ett lager askpasta läggs på med en sista beläggning av svart mangan eller röd ockra (det sistnämnda anger epoken). Ofta täcktes huvudet med en mask eller hjälm av lera.
Chinchorro-mumierna identifierades för första gången 1917 av den tyske arkeologen Max Uhle.
De äldsta egyptiska mumierna däremot antogs länge vara från ca 3000 f.Kr. I en artikel som publicerades i Journal of Archaeological Science i december 2018 skjuts dock den egyptiska mumifieringens ursprung cirka 1 500 år bakåt i tiden till cirka 4500 f.Kr. – vilket fortfarande är något kort före Chinchorro-kulturen.