Hillary Step, en klippig utlöpare på 8 770 meter, strax under Everests topp (8 850 meter), har till slut gett efter för tyngdkraften och delvis kollapsat. Åtminstone har den gjort det enligt bergsbestigaren Tim Mosedale, som bestigit berget i år. Hans påstående har dock tillbakavisats av ordföranden för Nepals bergsägarförbund, vilket har lett till en debatt som kommer att pågå under en lång tid framöver. Det definitiva svaret ligger trots allt bara några få meter från världens topp.
Namnet efter Sir Edmund Hillary – den förste som nådde Everests topp tillsammans med sherpan Tenzing Norgay i maj 1953 – har detta klippiga byggnadsverk verkligen ett ädelt arv i bergsklättringskretsar. Det är det sista stora hindret på South Col-rutten innan man når toppen.
Men den är också berömd i geologiska kretsar. Det är, eller var, bildat av ett motståndskraftigt kalkstensband längs basen av Qomolangma-formationen som härstammar från den övre kambriska eller nedre ordoviciumåldern. I dessa bergarter finns små rester av crinoidbenstenar (stjälkar av sjöliljor) som ursprungligen levde i ett grunt tropiskt hav för 450 miljoner år sedan och som nu kan hittas på Everests topp.
Om Hillary Step verkligen har kollapsat kommer stenfallet att ha förändrat standardrutten till toppen. Detta kan leda till ökad trängsel när grupper står i kö för att ta sig till toppen under den korta perioden med stabila förhållanden för klättring före monsunen i maj. Mosedale berättade för Planet Mountain:
Det är lättare att ta sig uppför snöbacken och för oerfarna klättrare och bergsklättrare finns det mindre ”klättring” att göra, vilket gör det mycket lättare för dem. Det kommer dock att bilda en flaskhals. Hillary Step utgjorde ofta en flaskhals, men för några år sedan installerade man ett upp- och ett nedgångsrep. I nuvarande skick skulle det vara svårt att på ett säkert sätt ta sig ner där trappsteget brukade vara på grund av de enorma instabila stenar som finns på rutten.
Slutet på en epok?
I slutändan skulle dock Hillary Step:s bortgång bara vara en liten blinkning i den långsiktiga processen för byggandet av berg i Himalayas berg. Kollisionen och den indiska plattans pågående konvergens mot Asien resulterar i en konvergens över Himalaya på cirka 18-20 mm per år och en genomsnittlig upphöjningshastighet för bergen på cirka 3-4 mm per år.
När bergen drivs uppåt av dessa tektoniska krafter samverkar klimatiska och geografiska krafter – t.ex. regn- och snöfall samt glaciär- och flodskärningar – för att få dem att sjunka ner igen genom erosion.
De tektoniska krafterna har vunnit denna kamp i minst 25 miljoner år och de högsta topparna i Himalaya når nu nästan 9 km över genomsnittlig havsnivå. Ju brantare klippväggarna är, desto mer utsatta är de för stenfall och laviner, och säsongens frost- och töcykler är viktiga faktorer för att göra klipporna instabila. Om Hillary Step skulle kollapsa skulle det bara vara en mindre händelse i den stora bilden av upphöjning och erosion längs Himalaya.
Renoverade tidigare exempel på storskaliga stenfall är bland annat det massiva stenfallet på Annapurna IV:s västra flank (7 525 meter) våren 2012, som resulterade i att spillror blockerade loppet av den övre Seti-floden i Nepal. En sjö byggdes upp bakom blockeringen och några dagar senare, den 5 maj 2012, rasade ett massivt lerflöde ner i dalen och begravde byar och dödade 72 personer. Flödena nådde så långt som till Pokhara, Nepals andra stad.
Under jordbävningen i Gorkha (magnitud 7,9) i Nepal den 25 april 2015 resulterade hundratals stenfall från de intensiva markarbetena och skickade stenblock i storlek av hus som rasade ner i dalarna och byarna nedanför. Det har antagits att denna jordbävning kan ha gjort slut på Hillary Step.
Det kanske värsta exemplet var det massiva stenfall som inträffade på sydsidan av Langtang Lirung efter efterskalvet den 12 maj. Jordskredet uppstod högt upp på Langtang Lirungs sydsida och det resulterande stenfallet begravde byn Langtang helt och hållet och dödade minst 300 personer.
1991 inträffade också ett stort stenfall nära toppen av Mount Cook i Nya Zeeland, vilket minskade dess höjd från 3 764 meter till 3 724 meter. Under juni 2005 orsakade en serie stora stenfall att större delen av granitens sydvästra pelare på Aiguille de Dru i de franska Alperna (allmänt känd som Bonatti-pelaren) kollapsade, vilket utplånade en av de mest kända alpina bergsklättringarna av alla. Ärret efter detta stenfall var mer än 500 meter högt och 80 meter brett.
Alla en del av processen
Men bergens historia är en mycket, mycket lång historia – och den innehåller väldigt många vändningar. Plattkollisionen mellan Indien och Asien har pågått i minst 50 miljoner år. De tektoniska krafterna trycker upp dem och erosionen försöker slita ner dem.
Everest lyfts ständigt upp av denna undertryckning av den indiska plattan, och så länge som Indien fortsätter att trycka sig norrut, in i Asien, kommer Himalaya att fortsätta att stiga. Så länge Himalaya fortsätter att stiga kommer naturkrafterna att erodera bort dem och försöka minska dessa magnifika berg tillbaka till havsnivå. Och så länge detta sker kommer de att fortsätta att ändra form. Länge må de tektoniska krafterna segra i denna kamp.