Rättsmedel efter fällande dom
DEL I. >ALLMÄNNA PRINCIPER
Standard 22-1.1. Ett enda, heltäckande rättsmedel efter en fällande dom
Det bör finnas ett enda heltäckande rättsmedel för prövning efter en fällande dom av giltigheten av fällande domar, eller av lagligheten av frihetsberövande eller övervakning som grundar sig på en fällande dom. Rättsmedlet bör omfatta alla anspråk, oavsett om de är av faktisk eller rättslig natur, och bör ha företräde framför alla befintliga förfaranden eller processer för att avgöra sådana anspråk. Standard 22-1.2. Förfarandets karaktärDen processuella karaktären hos rättsmedlet efter en fällande dom bör vara lämplig med hänsyn till syftet med rättsmedlet. Även om förfarandet efter en fällande dom är skilt från det ursprungliga åklagarförfarandet, är steget efter en fällande dom en förlängning av det ursprungliga förfarandet och bör relateras till det i den mån det är möjligt.
Standard 22-1.3. Korrekta parter; svarandens lagliga företrädare
(a) Den ansökande parten i ett förfarande efter en fällande dom bör vara den person som söker upprättelse, med ett förfarande i hans eller hennes namn. Svaranden bör vara den enhet i vars namn det ursprungliga åtalet väcktes, till exempel delstaten, folket, samväldet eller Amerikas förenta stater.
(b) Den juridiska tjänsteman som har det primära ansvaret för att besvara en ansökan om efterrättelse efter en fällande dom bör vara en tjänsteman med ansvar för förvaltningen av straffrättskipningen, till exempel riksåklagaren eller den lokala åklagare som representerade regeringen i det ursprungliga åtalet.
Standard 22-1.4. Behörighet och plats; tilldelning av domare
(a) Det ursprungliga förfarandet för att pröva ansökningar om efterrättelse bör ligga hos en rättegångsdomstol med allmän straffrättslig behörighet.
(b) En talan om efterrättelse bör väckas vid den domstol där sökandens ifrågasatta fällande dom och straff meddelades. För en effektiv hantering av ett pågående mål bör domstolen under extraordinära omständigheter bemyndigas att genomföra förfarandet på vilken plats som helst i delstaten. Dessutom bör det finnas möjlighet att överföra ett mål till en annan domstol om det är lämpligt för att underlätta för parterna eller för att skydda mot otillbörlig skada i förfarandet.
(c) Varken en allmän regel som gynnar eller missgynnar att lämna in en ansökan om efterföljande fällande dom till samma rättegångsdomare som ursprungligen var ordförande är klart att föredra. Om man genom regel eller praxis antar ett vanligt överlämnande till samma domare, bör det finnas en uttalad policy som tillåter domaren att fritt återkalla sig själv i ett visst fall, oavsett om han eller hon är formellt diskvalificerad eller inte.
DEL II OMFATTNING AV FÖRFARANDET FÖR EFTERFÖRVALTNINGSFÖRFARANDET
Standard 22-2.1. Grunderna för prövning som omfattas
Ett förfarande efter fällande dom bör vara tillräckligt brett för att ge prövning:
(a) för välgrundade yrkanden som ifrågasätter domar om fällande domar och straff, inklusive kognitiva yrkanden:(i) att domen har erhållits eller straffet utdömts i strid med Förenta staternas konstitution eller konstitutionen eller lagarna i den delstat där domen avkunnades;
(ii) att sökanden dömdes enligt en lag som strider mot Förenta staternas konstitution eller konstitutionen i den delstat där domen avkunnades, eller att det beteende som sökanden åtalades för är konstitutionellt skyddat;
(iii) att den domstol som meddelade domen saknade jurisdiktion över sökandens person eller sakfrågan;
(iv) att den utdömda påföljden översteg det högsta tillåtna straffet enligt lag eller på annat sätt inte är förenlig med det straff som tillåts enligt lag;
(v) att det finns bevis för väsentliga omständigheter som inte har lagts fram och hörts tidigare i det förfarande som ledde till fällande dom och som nu kräver att domen upphävs, och som inte kunde ha lagts fram och hörts vid utövandet av vederbörlig aktsamhet;
(vi) att det har skett en betydande lagändring, vare sig den är materiell eller processuell, som tillämpats i den process som ledde till sökandens fällande dom eller straff där det finns tillräckliga skäl för att tillåta retroaktiv tillämpning av den förändrade rättsliga standarden;
(b) för välgrundade yrkanden som ifrågasätter lagligheten av frihetsberövande eller tvångsomhändertagande grundat på en fällande dom, inklusive yrkanden om att ett straff har avtjänats fullt ut eller att villkorlig frigivning, villkorlig skyddstillsyn eller villkorlig frigivning har återkallats på ett olagligt sätt.
Standard 22-2.2. För tidigt inlämnade ansökningar om efterbehandling av domar; uppskjutna överklaganden
(a) När en ansökan om efterbehandling av domar lämnas in innan tiden för överklagande av domen har löpt ut, bör rättegångsdomstolen ha befogenhet att förlänga tiden för att göra ett sådant överklagande till dess att förfarandet för efterbehandling av domar har avslutats. När en ansökan om efterbehandling lämnas in medan ett överklagande av domen och straffet är anhängigt, bör appellationsdomstolen ha befogenhet att skjuta upp överklagandet till dess att förfarandet för efterbehandling av domen och straffet är avslutat eller att omedelbart överföra förfarandet för efterbehandling av domen och straffet till appellationsdomstolen. Rättegångsdomstolen eller appellationsdomstolen bör utöva dessa befogenheter för att möjliggöra samtidig prövning av ett eventuellt överklagande av domen om fällande dom och straff och ett eventuellt överklagande av domen i förfarandet efter fällande dom, i de fall då en förening av överklagandena skulle bidra till en ordnad förvaltning av straffrätten.
(b) När de påstådda grunderna för efterbehandling av en fällande dom rör en brist i överklagandeförfarandet, bör appellationsdomstolen ha befogenhet att behandla ett uppskjutet överklagande utan hänsyn till de ordinarie tidsfristerna för att inleda ett överklagande, när detta är det snabbaste förfaringssättet. Om en ansökan om tillstånd att ta upp ett uppskjutet överklagande tar upp frågor som ligger utanför protokollet, eller om det av något annat skäl framstår som lämpligare att pröva yrkandena i ett förfarande efter en fällande dom, bör appellationsdomstolen ha befogenhet att överföra ärendet till lämplig rättegångsdomstol för fortsatt handläggning.
Standard 22-2.3. Krav på frihetsberövande
Med undantag för ett yrkande som inte angriper giltigheten av en brottmålsdom, bör tillgången till efterrättelse efter en fällande dom inte villkoras av att sökanden angriper ett fängelsestraff som då är under avtjänande eller annat aktuellt frihetsberövande. Rätten att söka ändring av en ogiltig dom och ett ogiltigt straff bör finnas:
(a) även om sökanden ännu inte har påbörjat verkställigheten av det angripna straffet;
(b) även om sökanden helt och hållet har avtjänat det angripna straffet, eller
(c) även om det angripna straffet inte förpliktigade sökanden till fängelse, utan i stället var ett bötesstraff, en prövotid eller ett villkorligt straff.
Standard 22-2.4. Preskription; missbruk av förfarandet; inaktuella yrkanden
(a) En specifik tidsperiod som preskriptionstid för att förhindra prövning av brottmålsdomar i efterhand är ohållbar.
(b) En person med ett hållbart eller välgrundat yrkande på efterbehandling av brottmålsdomar, som medvetet eller oförsvarligt avhåller sig från att presentera detta yrkande till dess att det inträffar en händelse som han eller hon tror hindrar en framgångsrik åtalsprövning eller rättelse av det ogiltiga felet, begår ett missbruk av förfarandet. Missbruk av förfarandet bör vara ett positivt försvar som staten särskilt måste åberopa och bevisa. En sökande som gör sig skyldig till missbruk av förfarandet kan nekas prövning.
(c) Om en sökande har fullgjort verkställigheten av ett ifrågasatt straff och sent söker prövning efter en fällande dom, kan han eller hon åläggas bördan att visa att han eller hon har ett aktuellt behov av sådan prövning. Ett tillräckligt bevis för aktuellt behov föreligger när:
(i) en sökande står inför åtal eller har dömts och den ifrågasatta domen kan vara eller har varit en faktor vid straffmätningen för det aktuella brottet;
(ii) en sökande kan missgynnas när det gäller att erhålla villkorlig frigivning enligt en senare dom, eller
(iii) en sökande lider av ett civilrättsligt handikapp som är en följd av den ifrågasatta domen och som hindrar sökanden från att vidta en önskad och i övrigt genomförbar åtgärd eller verksamhet.
DEL III. ANSÖKAN: FÖRBEREDNING, INKOMST OCH DELGIVNING
Standard 22-3.1. Förberedelse av ansökningar om rättelse; resurser tillgängliga för sökande
(a) Varje stat bör inrätta ett system genom vilket personer som kan ha skäl för rättelse efter en fällande dom, och som inte har råd med ett adekvat juridiskt ombud, får den hjälp som är nödvändig för att utvärdera det eventuella värdet av övervägda yrkanden om rättelse efter en fällande dom och för att förbereda och lämna in ansökningar där yrkanden anges på grundval av vilka sådan rättelse kan beviljas. I bästa fall bör en stat stödja en byrå för juridiska tjänster som har till uppgift att ge råd till personer om deras juridiska rättigheter och att företräda personer som vill hävda dessa rättigheter i förfaranden efter en fällande dom. Endast när adekvat juridisk rådgivning inte kan tillhandahållas bör en stat tillhandahålla alternativa resurser som är nödvändiga för att personer ska kunna ta de första rättsliga stegen i ett förfarande efter en fällande dom på egen hand.
(b) För personer som är intagna i fängelse bör en stat tillhandahålla rådgivningstjänster för att ge de intagna privat och individuellt råd om giltigheten eller ogiltigheten av yrkanden om rättshjälp efter en fällande dom. Följande åtgärder kan övervägas:
(i) ett kontor för juridiska tjänster, eller en filial av en byrå för juridiska tjänster, som är permanent avdelad för att bistå de intagna vid frihetsberövande institutioner, men som är administrativt åtskild från all personal vid frihetsberövande institutioner, eller
(ii) ett program med regelbundna besök av advokater eller av juridikstuderande som övervakas professionellt, i enlighet med ett arrangemang med en byrå, t.ex. en advokatsammanslutning eller en juristutbildning.
Det juridiska kontoret i fängelset eller de som besöker fängelset för att ge råd till de intagna bör också företräda de intagna i rättsliga förfaranden.
(c) En stat bör tillhandahålla utbildningstjänster för sina fångar om deras juridiska rättigheter. Det mest önskvärda är tryckt material som beskriver de erkända grunderna för efterbehandling och de resurser som står till förfogande för alla personer som vill ta upp rättsliga frågor, som är särskilt framtaget för fängelsefångar och skrivet i termer som är begripliga för dem. Alternativt bör en adekvat samling av standardiserade juridiska referensmaterial med anknytning till straffrätt och straffrättsliga förfaranden och motsvarande konstitutionella bestämmelser ingå i ett fängelsebibliotek.
Standard 22-3.2. Standardiserade ansökningsformulär
Ett standardiserat ansökningsformulär bör göras tillgängligt för att hjälpa de personer som inte kan eller som inte får hjälp av ett juridiskt ombud att förbereda ansökningar om efterrättelse.
Standard 22-3.3. Ansökningar med falska påståenden; krav på verifiering
(a) Ansökningar om efterbehandling av brottmål bör verifieras, med förbehåll för lagen om mened eller falsk ed för medvetna osanningar.
(b) Fångar bör ha lätt tillgång till en notarie eller annan tjänsteman som är behörig att avlägga ed.
Standard 22-3.4. Stödjande affidavits; beviskällor för att bevisa faktiska påståenden
Det är olämpligt att kräva att en sökande ska lämna in affidavits från tredje part till stöd för ett yrkande på efterrättelse som ett villkor för att ansökan ska kunna registreras. Det bör inte heller krävas att sökanden i ansökan förklarar hur sökanden avser att bevisa de väsentliga faktiska påståendena.
Standard 22-3.5. Inlämningsavgifter; eventuellt kostnadsansvar
(a) Ingen inlämningsavgift eller annat finansiellt krav ska vara ett villkor för att en ansökan om postconviction relief ska kunna registreras.
(b) Att åberopa en domstols behörighet att besluta om postconviction relief får inte ske utan risk för att sökanden åläggs en ekonomisk förpliktelse genom utmätning av kostnader eller liknande.
PART IV. Behandling av ansökningar
Standard 22-4.1. Domaransvar för beslut; domare och domstolspersonal
(a) Alla beslut bör fattas av domare, som bär och erkänner ansvaret för domarna. Användning av domare eller andra rättsliga tjänstemän för förundersökningar är lämpligt och bör uttryckligen tillåtas. En ansökan bör inte avgöras av administrativ eller icke-juridisk personal, vare sig genom vägran att anteckna den i registret eller på annat sätt, utan ett beslut från domstolen.
(b) Slutliga avgöranden av ansökningar bör göras i det tidigaste skedet som är förenligt med syftet att avgöra yrkanden på deras underliggande grund snarare än på formella eller tekniska grunder.
Standard 22-4.2. Preliminär rättslig prövning av en ansökan före en svarsinlaga
(a) En regel eller en rutinmässig praxis för rättslig bedömning av ansökningar om efterdom för att avgöra om påståendena är tillräckliga bör undvikas.
(b) Om en viss preliminär rättslig bedömning av en ansökan förväntas innan svaranden har svarat eller lämnat in yrkanden, bör ett beslut om slutgiltigt avslag endast utfärdas i ett fall av otvetydigt oseriösa påståenden.
Standard 22-4.3. Utseende av ombud
(a) Ett ombud bör tillhandahållas för sökande som inte har råd med ett adekvat ombud. För sådana sökande som är inspärrade i fängelse bör rättsligt bistånd i första hand vara tillgängligt genom tjänster som tillhandahålls till institutionens fångar. Sådana tjänster bör utvidgas till att omfatta representation i rättsliga förfaranden. Om de sökande av någon anledning inte har något biträde, bör en advokat utses för dem som inte har råd att anlita egna advokater. När privata advokater utses för att företräda de sökande bör deras tjänster ersättas med offentliga medel.
(b) Det utsedda ombudet bör fortsätta att tjänstgöra genom alla överklagandeförfaranden som är tillgängliga för den sökande som en rättighet.
Standard 22-4.4. Responsive pleading; kalenderprioritet; borgen; uppskov med verkställighet; dom på pläderingarna
(a) Snabba responsive pleadings bör krävas genom en domstolsregel som specificerar tiden för normala svar, med ett svar som helt och hållet och på ett rättvist sätt uppfyller påståendena i ansökan. Om protokollet från tidigare förfaranden skulle hjälpa domstolen att förstå vad påståendena handlar om, bör svarandens ombud tillhandahålla de relevanta delarna i den mån de inte har bifogats ansökan.
(b) Förutom att effektivisera kravet på ett snabbt svar från staten bör domstolarna, om sökandena är dömda till döden, eller om det finns andra skäl till skyndsamhet, ge lämplig kalenderprioritet åt avgörandet av ansökningar om efterrättelse efter en fällande dom.
(c) Domstolarna bör ha befogenhet att beordra att avrättningar skjuts upp, eller att i lämpliga fall frige sökande mot borgen eller med tillräckliga säkerheter, i avvaktan på slutligt avgörande av ansökningar om postconviction relief.
(d) Mot bakgrund av ansökan och svaret kan domstolen bifalla ett yrkande om att döma i sak om det inte finns någon väsentlig sakfråga.
Standard 22-4.5. Discovery; summary disposition on expanded record without plenary evidentiary hearing
(a) Discovery-tekniker, särskilt anpassade för psotconviction-förfaranden, bör användas för att hjälpa till att föra ett mål framåt mot ett avgörande genom att utforska och begränsa sakfrågor. Resultaten av utredningsprocessen bör användas för att avgöra om det är lämpligt med ett summariskt avgörande eller om det är nödvändigt med en bevisutfrågning i plenum för att lösa väsentliga sakfrågor.(i) Det bör vara tillåtet att tillåta vittnesförhör i fängelse med frihetsberövade sökande, för att mer fullständigt utveckla grunden för deras påståenden och det potentiella bevisstödet för dessa. Sådana vittnesförhör kan vara muntliga eller efter skriftliga förhör.
(ii) Ett effektivt förfarande bör inrättas för framläggande av handlingar, inklusive de relevanta delarna av utskriften av den ursprungliga rättegången, eller materiella ting, för att ta vittnesförhör och för att delge motparten begäran om erkännanden eller skriftliga förhör.
(iii) Användning av de olika metoderna för bevisupptagning i detta sammanhang bör vara föremål för fortlöpande tillsyn av domstolen. Ett krav på att visa att det finns goda skäl kan vara lämpligt före användningen.
(iv) Kostnaderna för utredning, när sökandena är indignerade, bör bäras av staten.
(b) En ansökan om efterrättelse efter en fällande dom bör avgöras utan en bevisförhandling när det inte finns några olösta frågor om materiella fakta eller när ett ärende lämnas in på grundval av en överenskommen redogörelse för fakta. Om ett ärende inte kan avgöras fullt ut utan en bevisförhandling bör domstolen fastställa vilka frågor om väsentliga fakta som fortfarande är omtvistade.
Standard 22-4.6. Plenary evidentiary hearing; närvaro av sökanden; bevis och bevisbörda; konstaterande av fakta
(a) En plenarförhandling för att ta emot bevis, genom vittnesmål eller på annat sätt, krävs närhelst det finns materiella faktafrågor som måste lösas för att avgöra hur ansökan om befrielse ska avgöras på rätt sätt.
(b) Sökanden och dennes ombud bör närvara vid en plenarförhandling, såvida inte rätten att närvara uttryckligen har avstått från att göra det. Sökandens närvaro krävs inte vid någon preliminär konferens som hålls för att utforma frågorna och påskynda förhandlingen.
(c) Normala regler för tillåtlighet av bevis bör följas vid förhandlingar efter en fällande dom. Bevis ska ges i öppen domstol och registreras och bevaras som en del av protokollet.
(i) Ett vederbörligen bestyrkt protokoll, eller en del därav, får användas som bevis för fakta och händelser under tidigare förfaranden. Ett sådant protokoll eller en sådan utskrift bör kunna åberopas av endera parten.
(ii) Avlägganden av vittnen som inte är tillgängliga vid förhandlingen bör tillåtas om de är vederbörligen administrerade och tagna med förbehåll för rätten till korsförhör.
(iii) Om fakta som är inom ramen för den personliga kännedom som den domare som var ordförande vid ett tidigare förfarande har, ska läggas fram genom domarens vittnesmål eller på annat sätt, kan han eller hon inte på ett korrekt sätt vara ordförande vid förhandlingen. Ordföranden vid förhöret bör inte ta hänsyn till fakta som ligger inom hans eller hennes personliga kännedom såvida inte dessa fakta kan noteras rättsligt.
(iv) Genom att fullfölja en ansökan om postconviction relief avstår en sökande inte från privilegiet mot självinkriminering. Icke desto mindre kan arten av den bevisning som läggs fram för sökandens räkning leda till ett avstående från privilegiet.
(d) Fördelningen mellan sökanden och svaranden av bevisbördan i sakfrågor är i första hand en följd av den underliggande materiella lag som reglerar de yrkanden som framförs. Vanligtvis bör den som framför sakpåståenden, oavsett om det är sökandens bevisning av elementen i ett prima facie case eller svarandens bevisning av positiva invändningar, ha bevisbördan för att fastställa dessa fakta genom en övervägande del av bevisningen.
(e) Vid avslutningen av en plenarförhandling bör domstolen göra uttryckliga slutsatser om materiella sakfrågor.
Standard 22-4.7. Dispositiva beslut; yttranden från rättegångsdomstolen
(a) Vid avslutningen av ett förfarande efter en fällande dom bör domstolen utfärda ett lämpligt beslut om disposition.(i) Om domstolen finner att staten har rätt, bör den utfärda ett beslut om att avslå ansökan om resning. I föreläggandet ska det anges om avslaget sker efter en fullständig bevisförhandling, genom ett summariskt beslut eller på grundval av pläderingarna.
(ii) Om domstolen finner att sökanden har rätt, ska det i föreläggandet tydligt anges vilket eller vilka yrkanden som har befunnits vara välgrundade. Den typ av bejakande åtgärder som förordnas kommer att variera med arten av det välgrundade påståendet. Om slutsatsen grundar sig på ett fel i rättegången eller i förundersökningsskedet av den process som leder till en fällande dom, kan fortsatt åtal uteslutas och domstolens beslut bör innehålla bestämmelser om omedelbar frigivning från frihetsberövande; om det inte finns något hinder för fortsatt åtal bör domstolens beslut innehålla bestämmelser om frigivning från frihetsberövande inom en angiven tidsperiod, såvida inte staten inom denna tidsperiod vidtar nödvändiga åtgärder för att sätta sökanden i förvar i avvaktan på ny åtalsprövning, förnyad åtalsprövning, förnyad rättegång eller förnyad strafföreläggning, beroende på vad som är fallet. I vissa fall kan endast en förklaring om att den tidigare domen är ogiltig krävas. Om domstolen finner att sökanden har rätt att överklaga domen, bör domstolen ha befogenhet att fastställa den tid inom vilken sökanden nu kan fullfölja ett sådant överklagande.
(iii) Domstolen bör ha befogenhet att, på lämpligt yrkande, fastställa kostnader och utgifter till förmån för den part som vinner målet. Befogenheten att fastställa kostnader och utgifter bör användas sparsamt och med diskretion för att inte avskräcka sökande med tvistiga yrkanden. Bedömning är lämplig när det visar sig att en sökande, som haft tillgång till kompetent juridisk rådgivning, har drivit ett yrkande som helt saknar rättslig grund eller saklig grund.
(iv) Domstolen bör ha befogenhet att, efter vederbörligt yrkande, uppskjuta sitt slutliga beslut eller utfärda kompletterande beslut om vårdnad, borgen och liknande, i avvaktan på att domen prövas av en appellationsdomstol.
(b) Domstolen bör utarbeta ett memorandum opinion med angivande av sin slutsats om lagen och de rättsliga normer som åberopats.
DEL V. APPELLATE REVIEW
Standard 22-5.1. Behörighet för appellationsdomstol; rätt att överklaga
(a) Överprövning i appellationsdomstol bör vara tillgänglig genom samma domstolar som är behöriga att pröva överklaganden av domar om fällande domar.
(b) Överprövning i appellationsdomstol av slutgiltiga domar bör vara tillgänglig som en rättighet för den part som drabbas negativt, oavsett om det är en sökande eller en svarande. I ett tresidigt domstolssystem kan behörigheten för den högsta domstolen lämpligen vara skönsmässig för den domstolen.
(c) I allmänhet bör en part inte tillåtas att överklaga förrän en slutgiltig negativ dom har meddelats i rättegångsdomstolen. Interlocutory review av ett beslut om att vägra uppskov med verkställigheten av en dödsdom bör tillåtas när det är nödvändigt för att förhindra att domen verkställs innan den slutliga domen i rättegångsdomstolen har vunnit laga kraft.
Standard 22-5.2. Inledande av överklaganden; frigivning i väntan på överklagande
(a) Förfarandet för att inleda överklaganden i en tvist efter en fällande dom, inklusive tidsfrister för att lämna in ett meddelande om avsikt att överklaga, bör vara analogt med förfarandet för behandling av direkta överklaganden av domar om fällande domar och straff.
(b) Den advokat som företräder en sökande bör fortsätta att tillhandahålla juridiska tjänster, inklusive rådgivning om nyttan av att sökanden överklagar och utvidgas till att omfatta representation på överklagandenivå när ett överklagande görs.
(c) Appellationsdomstolen bör ha befogenhet att frige sökande från frihetsberövande eller på annat sätt skjuta upp verkställigheten av domar om fällande domar och straff i väntan på att den domstolen ska fatta beslut. Det är lämpligt att kräva att sökande först söker sådan hjälp från rättegångsdomstolarna, och vanligtvis bör inte rättegångsdomstolarnas beslut i sådana frågor rubbas.
Standard 22-5.3. Behandling av överklaganden(a) Appellationsdomstolarna bör använda flexibla och diversifierade förfaranden för snabba beslut om överklaganden i mål efter en fällande dom. Kontinuerlig övervakning av ett överklagande från dess början till dess att det avgörs bör göras av domstolens personal. Med hjälp av sin personal bör appellationsdomstolen sträva efter att snabbt föra varje ärende mot ett slutligt beslut med de minimala åtgärder som krävs för att informera domstolen om fakta i tvisten och om parternas rättsliga argument. När domstolen kommer fram till slutliga beslut, oavsett hur snabbt förfarandet för presentationerna är, bör den agera som ett kollegialt organ och tillkännage sina beslut och skälen för dem.
(b) En appellationsdomstol bör utöva en bred prövning så att alla relevanta rättsliga frågor behandlas i sak i den mån det är möjligt, mot slutet av ett slutgiltigt avgörande av hela fallet som rör sökanden.
PART VI. Slutgiltighet av domar
Standard 22-6.1. Slutgiltighet av domen om fällande dom och straff
(a) Varje fråga som har blivit fullständigt och slutgiltigt prövad i det förfarande som ledde till domen om fällande dom bör inte tas upp på nytt i ett förfarande efter domen om fällande dom.(i) En fråga bör anses vara fullständigt och slutgiltigt prövad när den högsta domstolen i delstaten, till vilken svaranden kan överklaga med stöd av sin rätt, har avgjort frågan i sak.(ii) Slutgiltighet bör vara ett jakande svaromål som ska åberopas och bevisas av svaranden.
(b) Såvida de inte är preskriberade på grund av missbruk av förfarandet, bör yrkanden som framförs i ansökningar efter en fällande dom avgöras i sak, även om de skulle kunna ha varit, men inte var, fullständigt och slutgiltigt prövade i de förfaranden som ledde till domar om fällande domar.
(c) Om en sökande i ett förfarande efter en fällande dom lyfter fram ett faktiskt eller juridiskt påstående som svaranden medvetet eller oförsvarligt
(i) underlåtit att ta upp i det förfarande som ledde fram till domen, eller,
(ii) efter att ha tagit upp påståendet i domstolen, underlåtit att driva frågan i överklagandet, kan en domstol vägra prövning med hänvisning till att det rör sig om ett missbruk av förfarandet. Missbruk av process bör vara ett positivt svaromål som svaranden ska åberopa. Om det enligt en regel eller ett förfarande som reglerar genomförandet av straffrättsliga förfaranden krävs att vissa försvar eller invändningar ska framföras vid en viss tidpunkt, och en sökande i ett förfarande efter en fällande dom tar upp en fråga som skulle ha kunnat tas upp, men som inte togs upp i rätt tid i det förfarande som ledde till domen, bör sökanden åläggas att visa skäl för att han eller hon inte följde förfaranderegeln. I andra fall bör bevisbördan för missbruk av förfarandet ligga på svaranden.
Standard 22-6.2. Slutgiltighet av en dom i ett förfarande efter en fällande dom; upprepade ansökningar
(a) Graden av slutgiltighet som lämpligen beviljas en tidigare dom om avslag på en ansökan om befrielse i ett förfarande efter en fällande dom bör styras av omfattningen av tvisten om den tidigare ansökan och de relevanta faktiska och rättsliga skillnaderna mellan den aktuella och de tidigare ansökningarna. I synnerhet bör i) en dom som avvisar en ansökan på grund av brist på tillräckliga påståenden inte hindra prövning i sak av en senare ansökan som på ett adekvat sätt anger ett kognitivt anspråk, och
ii) en dom som avslår en ansökan om befrielse efter en fullödig bevisförhandling bör vara bindande när det gäller sak- eller rättsfrågor som är helt och hållet och slutgiltigt prövade. En fråga har varit fullständigt och slutgiltigt prövad när den högsta statliga domstol till vilken en sökande kan överklaga med stöd av sin rätt har avgjort frågan i sak. Slutgiltighet bör vara ett positivt försvar som åberopas och bevisas av staten.
(b) Om en sökande i en senare ansökan tar upp ett sakligt eller juridiskt påstående som sökanden inte har använt sig av vederbörlig aktsamhet för att
(i) ta upp i en tidigare ansökan, eller, (ii) efter att ha tagit upp påståendet i domstolen, underlåtit att driva frågan i överklagande, kan en domstol neka bifall med motiveringen att det rör sig om ett missbruk av förfarandet. Missbruk av process bör vara ett positivt försvar som ska åberopas och bevisas av staten.
Standard 22-6.3. Förnyat åtal mot en framgångsrik sökande efter en fällande dom
(a) En dom som beviljar befrielse i ett förfarande efter en fällande dom bör utesluta förnyat åtal mot en sökande endast om det krävs av den materiella grund på vilken befrielse beviljades. Åklagarförfarandet bör tillåtas att återupptas i det skede där det ogiltiga felet inträffade, utan att det är nödvändigt att upprepa giltiga delar av det ursprungliga åtalet.
(b) Tillgodoräknande bör ges för avtjänandet av minimi- och maximitiden för varje nytt fängelsestraff för den tid som avtjänats under en dom som med framgång har ifrågasatts i ett förfarande efter en fällande dom.
Returnering till en förteckning över normer för straffrättskipning