Beta-2 glykoprotein 1 (beta-2 GP1, även kallat apolipoprotein H) är en polypeptid med 326 aminosyror som syntetiseras av hepatocyter, endotelceller och trophoblastceller. Den innehåller 5 homologa domäner med ungefär 60 aminosyror vardera. 1,2 Domän 5, som ligger vid C-terminus, innehåller en hydrofob kärna omgiven av 14 positivt laddade aminosyrarester som främjar elektrostatiska interaktioner med plasmamembran via interaktioner med negativt laddade fosfolipider. Komplex av beta-2 GP1 och fosfolipid in vivo avslöjar epitoper som reagerar med naturliga autoantikroppar. 3) Plasma från normala individer innehåller låga koncentrationer av IgG-autoantikroppar mot beta-2 GP1-antikroppar som har måttlig affinitet och reagerar med en epitop på den första domänen nära N-terminus.
Patologiska nivåer av beta-2 GP1-antikroppar förekommer hos patienter med antifosfolipidsyndrom (APS). APS är förknippat med en rad olika kliniska symtom, särskilt trombos, graviditetskomplikationer, oförklarliga kutana cirkulationsstörningar (livido reticularis eller pyoderma gangrenosum), trombocytopeni eller hemolytisk anemi och icke-bakteriell trombotisk endokardit. Beta-2 GP1-antikroppar hittas med ökad frekvens hos patienter med systemiska reumatiska sjukdomar, särskilt systemisk lupus erythematosus.
Autoantikroppar mot beta-2 GP1-antikroppar påvisas i det kliniska laboratoriet med hjälp av olika typer av analyser, bland annat immunoanalyser och funktionella koagulationsanalyser. Immunoassays för beta-2 GP1-antikroppar kan utföras med hjälp av antingen ett sammansatt substrat bestående av beta-2 GP1 plus anjonisk fosfolipid (t.ex. kardiolipin eller fosfatidylserin) eller enbart beta-2 GP1. Antikroppar som påvisas genom immunoassays som använder sammansatta substrat brukar kallas fosfolipid- eller kardiolipinantikroppar. Antikroppar som påvisas med hjälp av beta-2 GP1-substrat utan fosfolipid (så kallade direkta analyser) kallas helt enkelt ”beta-2 GP1-antikroppar”. Vissa beta-2 GP1-antikroppar kan hämma koagelbildning i funktionella koagulationsanalyser som innehåller låga koncentrationer av fosfolipidkofaktorer. Antikroppar som påvisas genom funktionella koagulationsanalyser kallas vanligen lupus antikoagulantia.
Diagnosen APS kräver att minst 1 kliniskt kriterium och 1 laboratoriekriterium uppfylls.4 De kliniska kriterierna omfattar vaskulär trombos (arteriell eller venös i något organ eller någon vävnad) och graviditetsmorbiditet (oförklarlig fosterdöd, för tidig födsel, allvarlig preeklampsi eller placentainsufficiens). Andra kliniska manifestationer, inklusive hjärtklaffsjukdom, livedo reticularis, trombocytopeni, nefropati och neurologiska symtom, är ofta förknippade med APS, men ingår inte i de diagnostiska kriterierna. Laboratoriekriterierna för diagnosen APS är förekomst av lupus antikoagulantia, förekomst av IgG- och/eller IgM-anticardiolipin-antikroppar (>40 GPL, >40 MPL eller >99:e percentilen) och/eller förekomst av IgG- och/eller IgM-beta-2 GP1-antikroppar (>99:e percentilen). Alla antikroppar måste påvisas vid två eller flera tillfällen med minst 12 veckors mellanrum. Direkta analyser för beta-2GP1-antikroppar har rapporterats vara något mer specifika (men mindre känsliga) för sjukdomsdiagnostik hos patienter med APS(5). Anticardiolipin- och beta-2 GP1-antikroppar av IgA-isotyp ingår inte i laboratoriekriterierna för APS på grund av bristande specificitet.