När Peter den store hade erövrat Finska viken från Sverige blev det en stor stad att säkra en flodtransport för Sankt Petersburg vid Östersjön med det ryska inlandet. Dessa skulle förflytta tunga laster i allt utom vinterns djupaste djup. Den prototypiska Vyshny Volochyok-kanalen (via Vyshny Volochyok), som färdigställdes 1709, gav en förbindelse mellan Sankt Petersburg och Ladogasjön. Stadens namn betyder ”övre portage”. Vädret på sjön förstörde dock ofta pråmarna, vilket ledde till det ambitiösa projektet med Ladogakanalerna till sjöns södra kust.
Under Alexander I av Ryssland kompletterades vattenvägen genom Vychny Volochyok med Tikhvin-kanalsystemet (1811) och Mariinsk-kanalsystemet (1810), varav det sistnämnda blev det överlägset mest populära av de tre.
Mariinsk var ett enastående monument över det tidiga 1800-talets hydroteknik, som visade sig vara nyckeln till nationell ekonomisk framgång. Systemet började i Rybinsk och gick genom stora delar av floden Sheksna. Det passerade sedan sjön Beloye (och Belozersky bypass-kanalen), Kovzha, dess konstgjorda Novomariinsky-kanal, Vytegra för att passera genom Onegasjön. Till eller därifrån seglade fartyg genom Onegakanalen, Svir, Ladogakanalen och Neva till eller från Finska viken.
År 1829 öppnades norra Dvinakanalen som löper i nordöstlig riktning; den förbinder nedre Sheksna (en av Volgas bifloder) genom Kubenskoye-sjön med en kanaliserad nordlig Dvina, som rinner ut i Vita havet. Systemet utökades ytterligare: ytterligare tre kanaler, Belozersky, Onezhsky och Novoladozhsky, som gjorde det möjligt för mindre båtar att kringgå de farliga vattnen i de tre stora sjöarna (Beloye, Onega och Ladoga), invigdes mot slutet av århundradet.
En annan förbindelse lades till på 1930-talet, när den beryktade kanalen mellan Vita havet och Östersjön byggdes av gulagfångar till en enorm kostnad för människorna mellan Onegasjön och Vita havet.