Berättande historia

Denna artikel behöver ytterligare citat för verifiering. Hjälp gärna till att förbättra den här artikeln genom att lägga till citat till tillförlitliga källor. Otillgängligt material kan komma att ifrågasättas och tas bort.
Hitta källor: ”Narrative history” – news – newspapers – books – scholar – JSTOR (september 2018) (Learn how and when to remove this template message)

Narrative history is the practice of writing history in a story-based form. Den tenderar att innebära historieskrivning som bygger på rekonstruktion av serier av kortsiktiga händelser, och har ända sedan Leopold von Rankes inflytelserika arbete med att professionalisera historieskrivningen på 1800-talet förknippats med empirism. Termen narrativ historia överlappar därmed termen histoire événementielle (”händelsehistoria”) som myntades av Fernand Braudel i början av 1900-talet, eftersom han förespråkade former av historieskrivning som analyserar mycket mer långsiktiga trender (vad han kallade den långa varaktigheten).

Trots att historia betraktas som en samhällsvetenskap tillåter historiens berättelsebaserade karaktär att en större eller mindre grad av berättande inkluderas i tillägg till en analytisk eller tolkande framställning av historisk kunskap. Den kan delas in i två undergenrer: den traditionella berättelsen och den moderna berättelsen.

Den traditionella berättelsen fokuserar på historiens kronologiska ordning. Den är händelsestyrd och tenderar att fokusera på individer, handlingar och avsikter. När det gäller till exempel den franska revolutionen kan en historiker som arbetar med den traditionella berättelsen vara mer intresserad av revolutionen som en enda enhet (en revolution), centrera den i Paris och förlita sig starkt på viktiga personer som Maximilien Robespierre.

Den moderna berättelsen däremot fokuserar vanligen på strukturer och allmänna trender. En modern berättelse skulle bryta mot den strikta kronologin om historikern ansåg att det förklarade konceptet bättre. När det gäller den franska revolutionen skulle en historiker som arbetar med den moderna berättelsen kunna visa på allmänna drag som delades av revolutionärer i hela Frankrike, men också illustrera regionala variationer från dessa allmänna trender (många sammanfallande revolutioner). Denna typ av historiker skulle också kunna använda olika sociologiska faktorer för att visa varför olika typer av människor stödde den allmänna revolutionen.

Historiker som använder den moderna berättelsen kan säga att den traditionella berättelsen fokuserar för mycket på vad som hände och inte tillräckligt mycket på varför och orsakssamband. Även att denna form av berättelse reducerar historien till prydliga lådor och därmed gör en orättvisa mot historien. J H Hexter karakteriserade sådana historiker som ”lumpers”. I en uppsats om Christopher Hill anmärkte han att ”lumpers gillar inte olyckor: de skulle föredra att de försvann … Den lumpande historikern vill sätta hela det förflutna i lådor … och sedan knyta ihop alla lådor till ett snyggt, välformat paket.”

Historiker som använder sig av traditionella berättelser skulle kunna säga att den moderna berättelsen överbelastar läsaren med triviala uppgifter som inte hade någon betydande effekt på historiens utveckling. De anser att historikern måste betona vad som är betydelsefullt i historien, eftersom läsaren annars skulle kunna tro att mindre triviala händelser var viktigare än de var.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.