Den verkliga historien om bröd och rosor i strejken saknas i läroböckerna

Bread and Roses-strejken 1912 i Lawrence, Massachusetts, var en av de mest betydelsefulla striderna i USA:s arbetarhistoria på grund av dess organisationsgrad och samarbete över etniska och könsgränser. Tusentals mestadels kvinnliga arbetare engagerade sig i en långvarig, välorganiserad och framgångsrik strejk och stod fast mot en förankrad grupp av fabriksägare och deras hundratals miliser och poliser. Arbetarna upprätthöll soppkök och daghem för barn. Mötena översattes samtidigt till nästan 30 språk. Representanter från alla nationaliteter bildade en ledningsgrupp för strejken som bestod av 50 personer.

Trots denna otroliga organisation nämns inte den centrala Bread and Roses-strejken från 1912 alls i 10 av 12 större läroböcker i USA:s historia i en undersökning som genomfördes 2011 av Zinn Education Project. De två böcker som nämner strejken beskriver den som att den ”bröt ut … i textilfabrikerna i Lawrence, Massachusetts” (A People and a Nation, Houghton Mifflin) och ”Arbetare gick spontant ut i strejk” (Give Me Liberty!, Norton). Bilden av arbetare som spontant säger ”Nu räcker det” är inspirerande. Men den är inte sann. Arbetarna var inte passiva förrän i den minut då de inte kunde ta mer. En djupare förståelse av de händelser som ledde fram till strejken i Lawrence utmanar denna lättvindiga historia.

Den tillit och solidaritet som krävs för att genomföra en framgångsrik strejk föddes inte magiskt den 11 och 12 januari 1912, när arbetarna lämnade jobbet på grund av en lönesänkning. Ett tjugotal aktiva avdelningar på främmande språk inom Industrial Workers of the World (IWW) fanns i staden i minst fem år. IWW-organisatören James P. Thompson konstaterade i oktobernumret 1912 av Solidarity: ”Det är absolut dumt att säga att strejken ’inträffade utan någon uppenbar orsak’, ’att det var en blixt från en klar himmel’ osv. Faktum är att det var en skörd, det var ett resultat av frön som såtts tidigare… . . ”

Samman med IWW spelade Italiens socialistiska federation (ISF) en viktig roll i strejken. ISF-medlemmar, som var bland de första arbetarna som kom ut från fabrikerna, tillhandahöll lokalt ledarskap och strategier till den större strejkkåren. De hade starka band till radikala arbetarorganisationer i hela Italien och andra europeiska länder.

Organisationen växte också fram ur de erfarenheter som invandrade arbetare tog med sig till Lawrence. Franco-belgier etablerade 1905 ett kooperativ som var modellerat efter institutioner i Frankrike och Belgien. Kooperativet drev ett eget bageri samt en egen livsmedelsbutik och möteslokal. Som den fransk-belgiske invandraren August Detollenaere noterade: ”Fackföreningen är platsen för strid; kooperativet måste vara … ett ekonomiskt och moraliskt stöd”. Han och många andra Lawrence-arbetare tog med sig sin fackliga historia in i stadens fabriker och drog nytta av sina erfarenheter för att bygga upp vitala arbetarorganisationer över hela staden.

Arbetare hade lämnat jobbet före 1912 och drog nytta av dessa erfarenheter. År 1910 använde ett nyorganiserat vävarförbund den fransk-belgiska hallen som mötesplats, liksom en grupp på 87 kvinnor som gick ut från Ayer Mill 1911 för att få en löneförhöjning. Franco-belgiska arbetare organiserade också textilarbetare i andra städer i New England.

The Lawrence Eagle Tribune rapporterade om ett strejkmöte som hölls fredagen den 11 januari. ”Genom att enhälligt rösta för att strejka om deras lön för 54 timmar är lägre än den de får för 56 timmar, möttes flera hundra italienare, polacker och litauer, som är anställda i de lokala fabrikerna, i går kväll i Ford’s Hall. En majoritet av dem som deltog i mötet kommer att få sin lön i dag. Ett massmöte kommer att hållas på lördag eftermiddag klockan två i stadshuset där talare på engelska, italienska, polska och franska kommer att närvara.”

Reporter urskiljde organisationsnivån i staden. Ur numret av The Outlook av den 10 februari 1912: ”Det finns nästan lika många nationaliteter här i Lawrence som det finns i ert Babel i New York. Arbetarna är amerikanska, engelska, skotska, irländska, tyska, franska, flamländska, fransk-kanadensiska, polska, italienska, syriska, ryska, armeniska. Jag hörde tal på sex språk. Ni kanske inte misstänker att en gemensam känsla skulle kunna ge liv åt dessa olika grupper och svetsa ihop dem till en stridande enhet. Ändå har de slagit till – slagit till som en enda homogen kropp.”

Kvinnliga nätverk i Lawrences etniska kvarter gav också styrka åt strejken. Arbetare, fruar och mödrar skapade starka allianser med grannarna i sina hyreshusområden. Sådana nätverk bidrog till den solidaritet som var nödvändig för att upprätthålla strejken 1912. (Läs mer i Radicals of the Worst Sort: Labouring Women in Lawrence, Massachusetts, 1860-1912 av Ardis Cameron.)

Fabriksarbetarna, deras familjer och grannar stod upp mot stadens fast förankrade fabriksaristokrati och polisen och milisen som var fast beslutna att bryta deras strejk. En mindre välorganiserad strejk hade mycket väl kunnat kollapsa. I stället anslöt sig tusentals arbetare till sjungande strejkvakter som slingrade sig i flera kvarter genom stadens handels- och kvarndistrikt.

Att antyda att strejken 1912 startade i ett ögonblick på grund av en lönesänkning förminskar det målmedvetna agerandet hos hundratals invandrade arbetare som byggde upp enighet ur mångfalden. Det förminskar också betydelsen av organiserat arbete idag och organiserade insatser för att utmana orättvisor från klimatförändringar till straffrättsliga system. Om eleverna lär sig lärobokslektionerna om Bread and Roses-strejken kommer de att få för sig att vi bara behöver vänta på nästa spontana reaktion på orättvisor. Det är dags att undervisa utanför läroboken om den verkliga historien om Bread and Roses Strike.

Robert Forrant är professor i historia vid University of Massachusetts Lowell, ordförande i Bread & Roses Centennial Committee och medförfattare till Images of America: Lawrence and the 1912 Bread and Roses Strike och The Big Move: Immigrant Voices from a Mill City.