Jag har gjort den här otroligt enkla (otroligt enkla? Jag älskar motsägelsefulla fraser som denna) fudge i mitt julavsnitt förra året, och jag hann aldrig lägga ut receptet här på min knasiga webbplats (alliterationsvarning!), The Pioneer Woman Cooks. Jag hoppas att ni kan förlåta mig för den årslånga förseningen!
Jag lovar er att väntan kommer att vara värd det. Det här är den enklaste – och jag menar enklaste – fudge du någonsin kommer att göra i ditt liv, och med undantag för den topping du väljer att strö på toppen (jag valde pepparmintgodis), har själva fudgen bara två ingredienser. Två. Som i, en-två. Och det finns ingen matlagning, inget behov av en godistermometer, ingen finess som krävs överhuvudtaget. Det är i stort sett bara att smälta, röra om, sprida ut och svalna.
Och i juletid, när allt omkring oss är upptaget, är det precis den sortens fudge jag älskar.
Skjut våldsamt några vanliga chokladbitar in i en vattenkokare eller, i mitt fall, en glasblandningsskål som ställs över en kastrull med sjudande vatten.
Det var en riktigt lång mening.
Därefter – och det här är kicken – häller du i en burk sötad kondenserad mjölk.
Jag vill att du alltid har en burk sötad kondenserad mjölk i ditt skafferi, okej? Tack för ditt samarbete.
Är detta inte en vacker syn? Jag menar, kom igen. Den naturliga, otyglade skönheten!
Nu är det bara att låta den värmas upp/mjukna i dubbelkokaren på medelvärme i några minuter medan du förbereder allt annat.
Hämta en fyrkantig (jag använde en 8 x 8) form och tryck ett ark aluminiumfolie i botten.
Använd fingrarna för att släta ut ytan så mycket du kan så att den inte blir klumpig och bumpig och knölig och…
Inget rimmar på knölig. Utom ”lurvig”, som påminner mig om hår, vilket inte är något jag vill tänka på när jag gör fudge.
Och ”baggy”, som mina jeans inte är efter denna Thanksgiving-helg, vilket inte heller är något jag vill tänka på när jag gör fudge.
Och låt oss inte ens prata om ordet ”gaggy”, som inte alls hör hemma i det här inlägget.
Så låt oss bara lämna det där.
Pensla folien med matlagnings- eller bakningsspray och ställ den åt sidan.
”Ställ den åt sidan”. Vad ska du annars göra med den, Ree? Balansera den på huvudet medan du förbereder resten av grejerna? Varför säger du så ofta ”ställ åt sidan”?
(Jag måste ha samtal med mig själv ibland för att hålla mig på rätt spår.)
Så, när du ändå inte balanserar kastrullen på huvudet, ta några pepparmintgodis. Du kan använda röda eller gröna eller en blandning av rött och grönt!
Grön pepparmint skrämmer mig dock, för ibland stoppar man en i munnen och upptäcker att den har limesmak, inte pepparmintsmak. Nej, nej, nej!
Packa ut dem och släng dem i en Ziploc…
Använd sedan en kaviar (eller en hammare eller en järnpanna eller något tungt!) för att krossa dem. Jag krossar dem i princip tills det inte längre finns några bitar som är stora nog att bryta en tand.
Gissa vad som händer nu? Allt är skönt och varmt och mjukt.
Rör om långsamt…
Under förutsättning att det knappt går ihop. Det här är en tidpunkt då du verkligen inte vill slöa; när det väl går ihop måste du få ner det i formen ganska snabbt, annars börjar blandningen att bli lite ostadig. Den förblir inte så här silkeslen/marshmallowig/mjuk/perfekt för evigt.
Använd en gummispatel för att få ut allt ur skålen och ner i pannan …
Och använd en matkniv eller offsetspatel för att jämna ut ytan. Återigen, tiden är viktig här, så gå inte och recitera alla stater och huvudstäder och tro att du kommer att nå Cheyenne, Wyoming, på den tid det tar att fördela det i formen.
Det var ett riktigt omvänt sätt att säga: ”Arbeta snabbt.”
Sedan allt är utspritt börjar du strö den krossade pepparmyntan över hela ytan…
Under förutsättning att den har den mängd du vill ha. Tryck dem lätt på chokladens yta så att de fastnar.
Jag strödde på lite av pepparmint-”pulvret” – de fina partiklarna – för jag tycker att det ser ut som ett snödamm. Ett snödamm på en rik chokladäng.
Det är bara det att vi inte säger äng här på landsbygden i Oklahoma. Vi säger betesmark. Och det påminner mig om gödsel.
Så igen:
Nu är det bara att täcka formen med plastfolie och ställa den i kylskåp i två timmar för att få allt att stelna.
Den är klar!
Här är skönheten med den folieklädda formen: Hela grejen lyfts ut direkt.
Därefter drar jag bara tillbaka kanterna på folien så att den är ur vägen…
Och sedan skär jag upp den med en lång tandad brödkniv.
Du kan skära fudgen i vilken storlek du vill.
Då den är så väldigt, väldigt fyllig gillar jag att göra små, pop-in-your mouth-torg.
Sedan är det bara att servera dem på en vacker bricka eller ett vackert ställ!
Så vackert. Så mycket festligt.
Och såoooo väldigt gott.
Det är den enklaste karamellen som finns! Hoppas du provar den någon gång snart.