Inom psykoanalytiska kretsarEdit
Freuds teorier om den psykosexuella utvecklingen, särskilt det falliska stadiet, ifrågasattes tidigt av andra psykoanalytiker som Karen Horney, Otto Fenichel och Ernest Jones, även om Freud inte accepterade deras syn på penisavund som en sekundär, snarare än en primär, kvinnlig reaktion. Senare psykologer, som Erik Erikson och Jean Piaget, ifrågasatte den freudianska modellen för barns psykologiska utveckling i sin helhet.
Jacques Lacan tog dock upp och utvecklade Freuds teori om betydelsen av det han kallade ”penisneid i kvinnors omedvetna” i språkliga termer, och såg det han kallade för fallos som den privilegierade betecknaren för mänsklighetens underordning i språket: ”fallos (genom vilken det omedvetna är språk)”. Han öppnade därmed upp ett nytt debattfält kring fallogocentrismen – vissa personer som Juliet Mitchell stödde en syn på penisavund som ”använder inte mannen utan den fallos som mannen måste göra anspråk på som nyckelbegrepp”, medan andra kraftigt förkastade den.
Ernest Jones försökte åtgärda Freuds ursprungliga teori penisavund genom att ge tre alternativa betydelser:
- Önskan att skaffa sig en penis, vanligtvis genom att svälja den och behålla den i kroppen, ofta genom att där omvandla den till ett barn
- Önskan att äga en penis i klitorisregionen
- Den vuxna önskan att njuta av en penis vid samlag
Feministisk och sociologisk kritikRedigera
I Freuds teori skiftar det kvinnliga sexuella centret från klitoris till slidan under en heterosexuell livshändelse. Freud trodde på en dualitet mellan hur könen konstruerar den mogna sexualiteten i termer av det motsatta könet, medan feminister förkastar uppfattningen att den kvinnliga sexualiteten endast kan definieras i förhållande till det manliga. Feministiska utvecklingsteoretiker anser istället att klitoris, inte slidan, är det mogna centrumet för kvinnlig sexualitet eftersom det möjliggör en konstruktion av mogen kvinnlig sexualitet oberoende av penis.
Ett betydande antal feminister har varit mycket kritiska till penisavundsteorin som begrepp och till psykoanalysen som disciplin, och har hävdat att det psykoanalytiska projektets antaganden och tillvägagångssätt är djupt patriarkaliska, antifeministiska och kvinnofientliga, och att de framställer kvinnor som trasiga eller bristfälliga män. Karen Horney – en tysk psykoanalytiker som också lade stor vikt vid barndomsupplevelser i den psykologiska utvecklingen – var en särskild förespråkare för detta synsätt. Hon hävdade begreppet ”livmoderavund” och såg ”maskulin narcissism” som underliggande till det vanliga freudianska synsättet.
En del feminister hävdar att Freuds utvecklingsteori är heteronormativ och förnekar kvinnor en mogen sexualitet som är oberoende av männen; de kritiserar den också för att den privilegierar vagina framför klitoris som centrum för kvinnors sexualitet. De kritiserar den sociosexuella teorin för att den privilegierar heterosexuell sexuell aktivitet och penispenetration när den definierar kvinnors ”mogna tillstånd av sexualitet”. Andra hävdar att begreppet förklarar hur kvinnor i ett patriarkalt samhälle kan avundas den makt som tilldelas dem som har en fallos.
I sin inflytelserika artikel ”Women and Penis Envy” (1943) omformulerade Clara Thompson det sistnämnda som social avund för det dominerande könets prylar, ett sociologiskt svar på kvinnlig underordning under patriarkatet.
Betty Friedan hänvisade till penisavund som en rent parasitär social fördom som är typisk för viktorianismen och särskilt för Freuds egen biografi, och visade hur begreppet spelade en nyckelroll för att misskreditera alternativa föreställningar om kvinnlighet i början och mitten av 1900-talet: ”Eftersom Freuds anhängare bara kunde se kvinnan i den bild som Freud definierade – underlägsen, barnslig, hjälplös, utan möjlighet till lycka om hon inte anpassade sig till att vara mannens passiva objekt – ville de hjälpa kvinnorna att bli av med sin undertryckta avundsjuka, sin neurotiska önskan att vara lika. De ville hjälpa kvinnor att finna sexuell tillfredsställelse som kvinnor genom att bekräfta sin naturliga underlägsenhet.”
Ett litet men inflytelserikt antal feministiska filosofer som arbetar inom den psykoanalytiska feminismen, däribland Luce Irigaray, Julia Kristeva och Hélène Cixous, har intagit varierande poststrukturalistiska åsikter i frågan, inspirerade eller åtminstone ifrågasatta av personer som Jacques Lacan och Jacques Derrida.