Q: En vän som är baptist frågade mig: ”Varför kallar vi präster för ’fader’ när Jesus sa till oss att vi inte skulle kalla någon på jorden för ’fader’?” Hur skulle du svara på denna fråga?
Denna fråga hänvisar till Jesu undervisning som återfinns i Matteusevangeliet, när han sade: ”Kalla inte någon på jorden för er far. Endast en är er far, han som är i himlen” (Mt 23:9). Om man tar det bokstavligt måste man fråga sig varför vi använder titeln ”far” när Jesus tycks förbjuda det. För det första måste vi komma ihåg sammanhanget i avsnittet. Jesus tar upp hyckleriet hos de skriftlärda och fariséerna – de lärda religiösa ledarna inom judendomen. Vår Herre kritiserar dem för att de inte föregår med gott exempel, för att de skapar betungande andliga bördor för andra med sina olika regler och föreskrifter, för att de är högmodiga när de utövar sina ämbeten och för att de främjar sig själva genom att leta efter hedersplatser, söka tecken på respekt och bära pråliga symboler. I grund och botten hade de skriftlärda och fariséerna glömt att de var kallade att tjäna Herren och dem som anförtrotts deras vård med ödmjukhet och en generös anda.
I det sammanhanget säger Jesus att man inte ska kalla någon på jorden för titeln ”rabbi”, ”fader” eller ”lärare” i betydelsen av att man tillskansar sig en auktoritet som vilar på Gud och att man glömmer det ansvar som titeln innebär. Ingen får någonsin ta plats eller tillskansa sig de privilegier och den respekt som tillhör den himmelske Fadern. Som Jesus sade är endast den himmelske Fadern den sanne Fadern, och endast Messias är den sanne läraren och rabbinen. På liknande sätt sade Jesus: ”Den som älskar far eller mor, son eller dotter mer än mig är inte värdig mig” (Mt 10:37). På grund av den himmelske Faderns auktoritet och den respekt som tillkommer honom, hänvisade Jesus fritt till sin himmelske Fader som ”Fader” och lärde oss att be ”Fader vår” (Mt 6:9-13).
För övrigt använde vår Herre själv titeln ”far” för flera personer i sina liknelser: I liknelsen om den rike mannen och tiggaren ropar Lazarus, den rike mannen, från helvetets djup: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig”, och användningen av titeln ”fader” förekommer tre gånger (jfr Lk 16:19-31). Man måste fråga sig: om Jesus förbjöd användningen av titeln ”far”, varför instruerar han då folket med en liknelse där personerna använder titeln? Att göra det verkar vara motsägelsefullt och faktiskt vilseledande för åhörarna. Samma sak gäller i liknelsen om den förlorade sonen: Den unga förlorade sonen säger när han återvänder: ”Fader, jag har syndat mot Gud och mot dig” (jfr Lk 15:11-32). Med tanke på hur vår Herre använde titeln ”far” i så många läror, bland annat när han upprepade det fjärde budet, hade vår Herre inte för avsikt att förbjuda att kalla en far för titeln ”far”, utan han förbjöd snarare att titeln missbrukades.
Vi använder dessa titlar i vårt vanliga språkbruk: Vi kallar dem som instruerar oss och andra för ”lärare”, vår manliga förälder för ”far” och judiska religiösa ledare för ”rabbi”. Särskilt i religiös mening måste de som tjänar Herren och representerar hans auktoritet, som lärare, förälder och särskilt som präst, tänka på att utöva den flitigt, ödmjukt och modigt. Att använda denna auktoritet för att förhäva sig själv är rent hyckleri. Jesus sade i slutet av detta avsnitt: ”Den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, men den som förödmjukar sig själv ska bli upphöjd.”
Sedan vår kyrkas tidigaste tid har vi använt titeln ”Fader” för religiösa ledare. Biskopar, som är herdar för det lokala kyrkosamhället och de autentiska lärarna i tron, fick titeln ”Fader”. Följaktligen kan den helige Petrus mycket väl ha tilltalats som ”fader Petrus”, i den betydelsen av andlig fader. Sannolikheten för detta tilltal stöds av den helige Paulus som identifierar sig själv som en andlig fader. När han skrev till korintierna sade han: ”Jag skriver till er på detta sätt, inte för att skämma ut er utan för att förmana er som mina älskade barn. Visserligen har ni tiotusen förmyndare i Kristus, men ni har bara en far. Det var jag som avlade er i Kristus Jesus genom min förkunnelse av evangeliet. Jag ber er därför att vara mina efterföljare. Därför har jag sänt dig Timoteus, min älskade och trogna son i Herren” (1 Kor 4:14-17).
Till omkring år 400 kallades en biskop för ”fader” (”papa”); denna titel begränsades sedan enbart till att vända sig till biskopen i Rom, Petrus’ efterträdare, och på engelska blev den ”pope”. I en tidig form av sin regel utsåg den helige Benedictus (död ca 547) titeln till andliga bekännare, eftersom de var själarnas väktare. Dessutom härstammar ordet ”abbot”, som betecknar klostersamhällets ledare i tro, från ordet abba, det arameiska hebreiska ordet far, men i den mycket välkända betydelsen ”pappa”. Senare, under medeltiden, användes termen ”fader” för att tilltala de bedjande bröderna – som franciskanerna och dominikanerna – eftersom de genom sin förkunnelse, undervisning och välgörenhet tog hand om de andliga och fysiska behoven hos alla Guds barn. I modernare tider får ledarna för manliga religiösa samfund eller till och med de som deltar i ekumeniska råd, som Vatikankonciliet II, titeln ”fader”. I den engelskspråkiga världen har det blivit vanligt att tilltala alla präster med ”Father”.
På ett mer personligt plan är titeln för mig mycket ödmjuk. Som präst påminner ”Fader” mig om att jag är anförtrodd ett stort ansvar av vår Herre – hans trogna folk. Precis som en far måste ge sina barn näring, instruera, utmana, korrigera, förlåta, lyssna och stödja dem, måste en präst göra detsamma för sina andliga barn. Prästen måste särskilt tillgodose de andliga behoven hos dem som anförtrotts hans vård och förse dem med vår Herres näring genom sakramenten. Han måste predika evangeliet med glöd och övertygelse i enlighet med kyrkans uppfattning och utmana alla att fortsätta på omvändelsens väg som leder till helighet. Han måste korrigera dem som har felat, men med barmhärtighet och medkänsla. I samma anda som fadern med sin förlorade son måste prästen försona syndare som har gått vilse men som söker en väg tillbaka till Gud. På samma sätt som en far lyssnar på sitt barn måste en präst lyssna på sina andliga barn och ge dem råd och tröst. En präst måste också vara uppmärksam på sina hjordars ”fysiska” behov – mat, bostad, kläder och utbildning.
Även om präster kan leva i celibat, är Herrens ord till sina apostlar sanna: ”Jag ger er mitt ord: det finns ingen som har gett upp hem, bröder eller systrar, mor eller far, barn eller egendom för mig och för evangeliet, som inte i denna nuvarande tidsålder kommer att få hundra gånger så många hem, bröder och systrar, mödrar, barn och egendom – och dessutom förföljelse – och i den kommande tidsåldern evigt liv” (Mk 10:29-30). I själva verket frigör celibatet en präst att vara en generös far för sina andliga barn. Vi måste alla be för våra präster, särskilt de som tjänstgör i våra egna församlingar och de som nyligen ordinerats för vårt stift, så att de genom Guds nåd kan sträva efter att uppfylla ansvaret att vara ”far”.”
Redaktörens anmärkning: Denna artikel är en artighet av Arlington Catholic Herald.
Foto av Father James på Unsplash