”Blir du någonsin arg på dina elever? Jag försöker alltid kontrollera mig själv, men ibland är det som om jag inte kan hålla mig samman … Hur hanterar du känslor och stress i allmänhet?”
Denna fråga skickades nyligen till mig av en lyssnare till Montessori Education Podcast, men den är långt ifrån unik. Jag har fått många andra genom åren från både lärare och föräldrar som befunnit sig i liknande situationer.
De flesta av oss som arbetar med barn och/eller har egna barn vet mycket väl att små pojkar och flickor inte är de enda som kan finna det utmanande att hantera ilska och stress. Det kan vi naturligtvis också.
För att inleda diskussionen om att bättre förstå och hantera våra egna känslor som vuxna, kommer här mitt svar till den person som skrev till mig:
Många lärare (och föräldrar) kan inte ens uttrycka den här frågan till andra, trots att i stort sett alla som jag har arbetat med har upplevt känslan av ilska med ett barn.
Jag kan säga detta i korthet: Tillåt dig själv att känna ilska, oavsett om den är berättigad eller inte. Det är aldrig hälsosamt att slå sig själv för någon känsla. Känn den fullt ut, tryck inte bort den. Bra lärare blir arga. Jag blir arg. Alla blir arga. Det är vad du gör med den ilskan som räknas.
Jag vet inte vilken ålder du arbetar med, men det är helt okej att dela med sig av sina känslor till barn. Du kan till och med säga: ”Jag känner mig lite arg just nu, så ge mig en minut”. I slutändan är det upp till oss att ta reda på *varför* vi blev arga och om det var befogat. Enligt min erfarenhet av barn kommer den största delen av vår ilska från en oförmåga att få ett barn att göra något som vi vill att det ska göra (lyssna, göra en uppgift, sluta störa ett annat barn osv.). ). I min personliga undervisningserfarenhet tog det lång tid innan jag ifrågasatte om jag hade rätt att vilja att barnet skulle göra det eller inte, eller om jag kanske borde ha hittat kreativa sätt på vilka han *lyckligtvis* skulle göra det, alltså utan min pådrivning, mitt tjat osv.
Tack för att du lyssnade på programmet, och du ska veta att du inte alls är ensam om att ibland bli arg på en elev – inte ens i närheten.
Det var mitt korta skriftliga svar, tillsammans med en rekommendation av boken Between Parent and Child, av framlidne Dr. Haim Ginott, som ger en stor insikt i effektiv kommunikation när någon (en vuxen eller ett barn) är upprörd. Men i den här artikeln ska vi gräva lite djupare i vad som kan orsaka starka känslor i första hand och hur vi effektivt kan hantera dem.
En betydande utmaning när man umgås med barn kan vara stress. Den stressen har många olika källor, men jag har kommit fram till att den oftast beror på två: bristande förståelse för barn och bristande förståelse för oss själva.
För den första punkten förväntas föräldrar till exempel veta hur de ska hantera barn trots att de har praktiskt taget ingen erfarenhet av att arbeta med dem. Inte undra på att de är stressade! Och nyare lärare befinner sig ofta i liknande situationer.
Men det är den andra punkten – bristen på förståelse om oss själva – som jag i första hand kommer att fokusera på, och särskilt i förhållande till att framgångsrikt hantera stress och ilska. Det finns mycket att säga om ämnet, men här är tre övningar som kan användas direkt:
Att erkänna dina egna starka känslor (utan att agera på dem).
På samma sätt som vi gör vårt bästa för att erkänna barns känslor måste vi tillåta oss själva att känna alla känslor, och göra detta oavsett hur ”dåliga” de antas vara.
När ett barn blir arg på en kompis, säger jag inte till henne: ”Sluta nu med det där! Vi blir inte arga på andra!” Istället kanske jag säger något i stil med: ”Wow, du är verkligen upprörd … du ser nästan rasande ut”. Jag börjar med att erkänna känslor; jag försöker inte stoppa dem eller skjuta bort känslorna eller tala om för barnet att hon borde känna på något annat sätt. På samma sätt försöker jag använda samma tillvägagångssätt *med mig själv* när jag känner något intensivt. Vi måste också tillåta oss själva att känna ilska, stress etc. – och jag menar verkligen känna dessa känslor.
Det följande kan vara tufft för några av våra känsliga öron, men om du är lärare och verkligen tappar lugnet kanske du till och med skulle kunna säga till dig själv: ”För helvete! Jag är så arg just nu! Jag känner verkligen för att kasta ut det här barnet från skolan!” Eller om du är förälder kan du kanske säga något till dig själv som: ”Ahhh! Jag vill skicka det här barnet till mormor i en jäkla månad!”
Tanken här är att ge inre röst åt det du känner. Censurera inte dig själv. Skjut inte bort dessa ”dåliga” tankar och känslor. Du måste få ut dem. (I ditt sinne förstås; det borde vara självklart att det skulle vara olämpligt att skrika dessa saker till ett barn.)
Den övergripande poängen: låt dig själv verkligen känna vad du känner – stort sett.