Hitta källor: Källor: ”Peorð” – nyheter – tidningar – böcker – forskare – JSTOR (mars 2013)
(Lär dig hur och när du tar bort det här mallmeddelandet)
| Namn | Protogermansk | Oldengelska |
|---|---|---|
| *Perþō? | Peorð | |
| Form | Elder Futhark | Futhorc |
 |
||
| Unicode | ᛈ
U+16C8
|
|
| Translitterering | p | |
| Transkription | p | |
| IPA | ||
| Position i rune-row |
14 | |
Denna artikel innehåller runtecken. Utan lämpligt renderingsstöd kan du se frågetecken, rutor eller andra symboler i stället för runor.
ᛈ är runan som betecknar ljudet p (röstlöst bilabialstopp) i runalfabetet Elder Futhark. Den förekommer inte i Younger Futhark. Den benämns peorð i den anglosaxiska runediktningen och glosas gåtfullt på följande sätt:
ᛈ peorð byþ symble plega and hlehter / ƿlancum , ðar ƿigan sittaþ / on beorsele bliþe ætsomne ”Peorð är en källa till rekreation och underhållning för de stora, där krigare sitter glatt tillsammans i ölhallen”.
Namnet är inte begripligt från gammal engelska, dvs. inget ord som liknar peorð är känt i detta språk. Enligt ett manuskript av Alcuin från 800-talet (Codex Vindobonensis 795), skrivet med det gotiska alfabetet i Storbritannien, kallas bokstäverna 
p (baserat på ett grekiskt Π) och 
q (ett omvänt Π) för ”pairþra” respektive ”qairþra”. Det är uppenbart att ett av dessa namn härstammar från det andra. Namnen är dock inte heller begripliga på gotisk, och det är inte klart vilket som härstammar från vilket, även om det är känt att den äldre futharken hade en p-runa, men ingen q-runa. I vilket fall som helst verkar det uppenbart att peorð är besläktat med pairþra. Den anglosaxiska futhorc antog exakt samma tillvägagångssätt för att lägga till en labiovelarun, ᛢ cƿeorð, i både form och namn baserad på peorð, men det är inte känt om de gotiska runorna redan hade en liknande variant av p-runan, eller om den labiovelara bokstaven var en skapelse från 400-talet av Ulfilas.
Den gemensamma germanska benämningen skulle kunna hänvisa till ett päronträd (eller kanske generellt till ett fruktträd). Baserat på den kontext av ”rekreation och underhållning” som ges i runediktet är en vanlig spekulativ tolkning att den avsedda betydelsen är ”päronträ” som material för antingen ett träblåsinstrument, eller en ”speldosa” eller spelpjäser gjorda av trä.
Från peorð kan den protogermanska formen *perðu, *perþō eller *perþaz rekonstrueras på rent fonologiska grunder. Den förväntade protogermanska termen för ”päronträd” skulle vara *pera-trewô (*pera är dock ett lån efter protogermansk tid, antingen västgermansk eller allmängermansk, om gotisk pairþra betydde ”päronträd”, från vulgärlatinskt pirum (plural pira), i sin tur av okänt ursprung). Oghambokstavsnamnet Ceirt, som glosas som ”äppelträd”, kan i sin tur vara ett lån från germanska till primitiv iriska.
Det tidigaste belägget för runan finns i Kylver Stone futhark-raden (ca 400 e.Kr.). Det tidigaste exemplet i ett språkligt sammanhang (i motsats till ett abecedarium) finns redan i futhorc, i myntinskriptionerna Kent II, III och IV (personnamnen pada och æpa/epa), daterade till ca 700 e.Kr. På St Cuthberts kista (698 e.Kr.) ersätter en p-runa det grekiska Ρ. På Westeremdens yew-stav (ca 750 e.Kr.) står op hæmu ”hemma” och up duna ”på kullen”.
Looijenga (1997) spekulerar i att p-runan uppstod som en variant av b-runan, parallellt med den sekundära karaktären hos Ogham peith. Osäkerheten kring runan är en följd av att fonemet *p är sällsynt i protogermanskan, vilket i sin tur beror på sällsyntheten hos dess föräldrafonem *b i proto-indoeuropeiskan.
Runan är nedlagd i yngre futhark, som uttrycker /p/ med b-runan, till exempel på vikingatidens Skarpåkersten,
iarþ sal rifna uk ubhimin
för fornnordisk
Jörð skal rifna ok upphiminn. ”Jorden skall slitas sönder och himlarna ovanför.”