Q: Jag skulle vilja veta mer om att komplettera hästars kost med E-vitamin. Är det något som gynnar alla hästar, eller räcker grönt gräs och solsken? Skulle en häst som presterar på hög nivå ha nytta av extra E-vitamin? I samma anda ser jag ofta E-vitamintillskott som innehåller selen. Jag bor i ett område där selen redan tillsätts i fullfoder. Skulle det vara säkert att utfodra med två selenkällor? -KS, via e-post
A: E-vitamin är en term som används för att beskriva en grupp föreningar som kallas tokoferoler och tokotrienoler. Inom hästnäringen ägnar vi mest uppmärksamhet åt alfa-tokoferol. Alfa-tokoferol spelar en viktig roll i något som kallas glutathionvägen, som skyddar cellerna från oxidativa skador, samt reagerar med fria radikaler som produceras av processer som lipidperoxidationskedjereaktionen. Andra former av tokoferol, t.ex. gammatokoferol, har dock unika och potentiellt lika viktiga funktioner. För närvarande är dock uppgifterna om deras specifika roller och betydelse begränsade.
Fria radikaler orsakar skador i cellerna eftersom de har ett udda antal elektroner, vilket ger dem en instabil elektrisk laddning. I ett försök att bli stabila ”stjäl” de elektroner från andra molekyler. Detta gör att en ny molekyl blir instabil och kanske inte kan utföra sin funktion i kroppen. En kedja av oxidativ förstörelse kan uppstå i cellen, vilket kan påverka cellfunktionen negativt och eventuellt orsaka celldöd. Bildandet av fria radikaler är en naturlig följd av olika molekylära processer i cellen, och vi hör ofta att det kallas ”oxidativ stress”. Det är lätt att stämpla fria radikaler som ”dåliga”, men de är i själva verket en helt naturlig följd av att kroppen använder fett och kolhydrater för att få energi.
Genom att sätta in antioxidanter kan kroppen kontrollera skador orsakade av fria radikaler. Antioxidanter binder till eller hämmar de fria radikalerna, vilket minskar sannolikheten för en okontrollerad kedja av oxidativa skador. Antioxidanter kan vara vitaminer (t.ex. E och C), mineraler (t.ex. selen) eller enzymer (t.ex. glutationperoxidas). Så länge de fria radikalerna inte är fler än de tillgängliga antioxidanterna i vävnaderna kan oxidativ stress undvikas.
När träningen ökar, ökar också den arbetande muskelns energibehov och antalet producerade fria radikaler. För att undvika skador på muskelceller under träning måste tillräckliga nivåer av antioxidanter finnas tillgängliga för att motverka alla de extra fria radikaler som genereras. Det är därför som hästens behov av E-vitamin ökar i takt med att arbetsbelastningen ökar. Tecken på oxidativ skada hos arbetande hästar är bland annat muskelömhet och styvhet samt långsammare återhämtning än väntat efter intensiv träning.
National Research Councils (NRC) krav på E-vitamin i form av alfa-tokoferol för en mogen häst på 1 100 pund i vila är 500 IU (internationella enheter) per dag. När en häst har lätt arbete ökar detta behov till 800 IE. Vid tungt arbete krävs 1 000 IE. Vissa forskare anser att NRC underskattar E-vitaminbehovet, särskilt hos arbetande hästar, och att de hästar som äter fettrik kost också kan behöva högre intag av E-vitamin. Fettrik kost kan leda till större peroxidation och därmed ett större behov av antioxidanter.
Förmånen av E-vitamin i kosten är viktig, där naturlig d-alpha-tokoferol absorberas lättare från matsmältningskanalen än syntetiska dl-alpha-tokoferoler. Kommersiella fodermedel är inte skyldiga att ange vilken form av E-vitamin som ingår i deras produkter, som ofta märks med att de innehåller ett E-vitamintillskott. Syntetiska former har den lägsta relativa biotillgängligheten, följt av naturliga acetatformer, naturlig alkohol och micelliserat (kemisk process som ändrar vissa föreningar till lättupptagliga strukturer) E-vitamin, som i huvudsak är vattenlösligt och mycket biotillgängligt. Naturlig d-alfa-tokoferol som finns i många kosttillskott är till sin natur instabil och finns därför ofta i acetatform. Genom att binda acetaten kemiskt till alfa-tokoferolen skyddar acetaten den från skador när den utsätts för oxidativa krafter som kan förekomma, särskilt i fodret. När den väl är intagen frigör enzymerna i matsmältningskanalen d-alfa-tokoferol för absorption med dess oxidativa egenskaper intakta.
En ytterligare komplikation till denna bild är att varje häst utnyttjar E-vitamin i sin lever på olika sätt. Detta fick jag klart för mig när en kund som utfodrade sina tre hästar med exakt samma foder gjorde blodundersökningar för att bedöma deras E-vitaminstatus. Trots att de utfodrade mer än NRC-kravet och utfodrade varje häst på samma sätt, kom en av dem tillbaka med höga men normala värden, en annan med medelhöga värden och den tredje med låga men normala värden. Av denna anledning ger jag inte längre några generella rekommendationer om tillförsel av E-vitamin till mina kunder. Vi ser till att fodret uppfyller NRC:s minimikrav och sedan testar vi E-vitamin i helblod för att se om ytterligare tillskott behövs. E-vitamintillskott som innehåller naturliga källor till E-vitamin är inte billiga, så vi kompletterar inte om det inte är nödvändigt.
Godkvalitativt gräsbete är en utmärkt källa till E-vitamin i alla naturliga former. En häst som livnär sig på gräsbete av god kvalitet kommer att få i sig betydligt mer E-vitamin än vad NRC-kravet kräver. Eftersom E-vitamin inte är värmestabilt kan dock dess halter i höet minska med tiden. Av denna anledning bör hästar på dåliga betesmarker eller som inte kan försörja sig på enbart betesmarker och måste kompletteras med hö eller som endast får hö också få en extra källa till E-vitamin. Mängden E-vitamin i kommersiella foder av god kvalitet bör uppfylla NRC-kraven så länge de utfodras enligt tillverkarens anvisningar. Formen i fodret har dock betydelse. Hästens veterinär bör testa för att se om det behövs ytterligare en kompletterande källa. Detta gäller särskilt om hästen visar tecken på låg E-vitaminstatus eller har ett neurologiskt tillstånd som förvärras av låga E-vitaminnivåer.
Många kompletterande källor till E-vitamin på marknaden har tillsatt selen. Huruvida detta kommer att resultera i en diet med för högt seleninnehåll beror på ett antal saker, inklusive selennivån i fodret (ofta okänd), om eventuella kommersiella foder och kosttillskott som redan utfodras innehåller selen, och den totala volymen foder som utfodras. En mogen häst på 1 100 pund i vila eller i lätt arbete har ett behov av 1 milligram selen per dag, vilket ökar till 1,25 milligram om den har tungt arbete. Det är dock inte troligt att han drabbas av några negativa effekter om hans selenintag till och med är dubbelt så stort som detta intag. I själva verket är hästars verkliga selenbehov enligt NRC okänt.
Forskning har föreslagit att ett intag av 0,1 milligram selen per kilo torrsubstans som konsumeras (1 milligram för en häst på 1 100 pund som äter 2 % av sin kroppsvikt per dag) förhindrar klassisk brist; vissa studier visar dock större antikroppar mot hästinfluensa hos föl från ston som fått 3 milligram selen per dag jämfört med 1 milligram. Detta tyder på att det intag som behövs för optimal immunfunktion kan vara högre än det som behövs för att undvika klassiska bristsymptom. Baserat på studier på andra djurarter uppskattas den högsta tolerabla koncentrationen av selen hos hästar till 0,5 milligram/kilogram torrsubstans som konsumeras, medan den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten normalt rekommenderar en koncentration på högst 0,3 milligram/kilogram torrsubstans som konsumeras. Eftersom riktlinjerna kan variera beroende på det totala foderintaget är det så att ju mer totalfoder din häst konsumerar varje dag, desto större är det totala antalet milligram selen som den kan konsumera, med en uppskattning på 1 till 2 milligram totalt per dag som grundrekommendation. För att avgöra om din hästs foder kan hantera ytterligare selenkällor måste du därför beräkna den mängd som kommer från alla källor i fodret.
Och eftersom den individuella assimileringen kan variera rekommenderar jag att du låter testa din hästs selenhalter så att du vet hur selenhalterna i fodret motsvarar de faktiska halterna i hans kropp. Därifrån kan du samarbeta med din veterinär och/eller hästnäringsexpert för att göra eventuella nödvändiga justeringar.
Har du en fråga om hästnäring? Thunes och Hästens redaktörer vill höra från dig! Skicka dina frågor till [email protected].